Kjell och Mats har tilldelats ett nyinstiftat pris för sitt stora kunnan-de och ihärdiga engagemang för tillgänglighet i tre skånska kommuner.
Ett hedersdiplom tilldelades Kjell Winberg, Höör för hans insatser vid den första massanmälnings-aktionen.
Kjell med sin egendesignade tröja på Marschen för tillgänglighet.
Du som tycker att otillgänglighet är diskriminering visa omvärlden det med dekal för bil, rullstol m m Pris: 10 kr/st
Beställ här
|
Delta i debatten! Under var artikel finns en länk där du kan gå in och tycka till.
Av: Kjell Winberg den 2012-04-01
MITT LIV, 1934-2012
Mina föräldrar hette: Hanna Maria (Mia) Nilsson (gift Winberg) och Ernst William Winberg, min bror Stig Lennart.
September 1934 såg jag, Kjell Winberg, dagens ljus på Kvinnokliniken i Malmö. Jag var 47 cm lång och vägde 1960 g, vilket var en mycket låg födelsevikt vid denna tid. Vad som hände före och under förlossningen vet jag inte men släktingar säger att sjukhuset var tvugna att sätta igång förlossningen eftersom mor gått över tiden. En läkare jag senare frågat säger: att så långt han kan se i journalerna föddes jag ca 14 dagar för tidigt, var röd och hade skarpa naglar. Fjorton dagar för tidigt kan ju inte spela någon större roll för min livshistoria, tycker jag.
Jag var ett kollikbarn. Mor kämpade tappert för att lindra mina buksmärtor. Smorde buken med smör, la ett stycke linneväv över, därefter fetvadd och lindade mig. Därmed uppstod en högre värme som underlättade matsmältningen. Så gjorde mor fram tills jag skulle börja skolan som 7-åring. Från början bodde vi helt omodernt i Falkenbergsgatan med torrklosett på vinden och utan centralvärme. Kort tid före min bror två år senare kom till världen flyttade familjen till en för dåtiden modern enrumslägenhet på Ystadsgatan 42 i Malmö. Lägenheten hade centralvärme, vattentoalett och endast köket hade varmt vatten. Badkar fanns i källaren där man fick teckna sig för bad. Tvättstuga fanns också i källaren med ingång från gårdssidan. Tvättgrytan eldades med ved, även här fick man teckna sig för tvättid. Det var ett totalt otillgängligt hus för rullister eller rollatister, trappor överallt. De sista åren i min fars liv fick han, för att komma hem, många gånger krypa upp för trapporna till andra våningen eftersom benen ibland inte bar honom.
För att hjälpa mig att smälta maten, har mor sagt att hon även ibland la mig ovanpå elementet i köket för att värmen skulle hjälpa till med matsmätningen. Avståndet mellan elementet och fönsterkarmen var så pass stort att det gick åtminstones när jag var två år. Mor kämpade för att jag skulle bli tjock. Det ansågs friskt på den tiden. Jag fick vispat ägg med socker, ibland med Sandemanns Portvin, Porter eller vispad grädde. Grovt bröd var det enda bröd jag fick äta. Jag hade svårt att tugga oxkött, det blev som en boll i munnen. Det berodde på felaktig tandställning. Det behövdes korrigeras, men de ledande inom skoltandvården ansåg att utseendet inte hade någon betydelse för en pojke. Han måste förtusan kunna äta mat, fräste far av sig. Han sökte ekonomisk hjälp på flera håll och till slut hamnade vi hos en privattandläkare, som gav mig ett, som jag kallade det ett grodskellet att ha i munnen under natten när jag sov.
I huset fanns några barn till varför de flesta lekkamraterna kom från granngårdarna. Redan tidigt blev det klart för mig att jag inte ansågs vara lika bra som andra barn eftersom de sällan eller till allra sist ville ha mig med i lekarna. Det kändes tungt men jag sa aldrig någonting om det för mor eller far.
Vid 5-6 års ålder ville mor och far att min bror och jag skulle gå i söndagsskola i S:t Johanneskyrkan. De ville väl vara fria från oss en stund var söndag. Ett par äldre flickor till någon nästkusin till mor eller far tog oss med dit. Man tog upp kollekt och jag förbyllades över varför den lilla svarta pojken på den slitna kollektbössan skulle behöva buga djupt för varje liten kopparslant vi stoppade i bössan. Jag visste inte exakt värdet av kopparslanten men visste att det var av mindre värde eftersom mor och far inte hade råd till högre belopp. Valören på kopparmynten var ett, två och fem öre.
En av söndagsskolelärarna var en god konstnär. Efter en tid ville han visa oss barn sina målningar, som han var väldigt nöjd med. Hans stora passion var att måla en tänkt Jesusfigur med uträckta, omfamnande armar. En Jesusmålning som alla barn också gillade, men de flesta vuxna ville ha Jesus på ett kors som varken barnen eller konstnären gillade. Det fick mig att tänka till och jag märkte, redan då, att det fanns olika läger bland söndagskolelärarna och att målaren var ganska ensam. Därför ville jag inte fortsätta i söndagsskolan eftersom jag inte tyckte de var ärliga, som Jesus ville vi skulle vara.
Efter något letande fann far Sagostunderna, Socialdemokratenas barnverksamhet beläget i Sofielund, nära vår bostad. Så började min bror och jag där och det var betydligt trevligare. Efter en tid ändrade man namnet till Unga örnar. Här blev vi båda så småningom ledare. Vi stod ibland i slutet av 40-talet och sålde lotter i Folketspark. Bland lottförsäljarna fanns bland annat en kvinna i 80-årsåldern. Vi tyckte hon var jättegammal och vågade inte säga du till henne. Hon sa: är vi inte med i samma rörelse? Jo, svarade vi. Då är det du som gäller, sa den 80-åriga kvinnan. Hon var besviken på Socialdemokraternas utveckling. När vi startade Socialdemokratin i slutet på 1800-talet då arbetade vi alla gratis. Vi byggde barnhemmen i Höllviken så att stadsbarnen skulle få komma ut till sol och bad under sommarmånaderna. Nu ska ju alla ha betalt, vi arbetade ideellt, sa hon. Undrar vad hon skulle ha sagt om hon sett hur det är 2012?
1941, vid 7 års ålder, började jag första klass på Södervärnsskolan. Alltid mobbad, jagad och kallades av andra barn redan före skolstart för tösen. Jag upplevde det som mycket kränkande. Vid ett tillfälle i skolan vid en rast när jag blev jagad av andra barn, sprang jag bort mot vår fröken (lärarinnan) i hopp om att de skulle sluta jaga mig, snavade och föll så olyckligt att jag snuddade vid frökens ena strumpa, som gick sönder. Strumporna vid denna tiden höll dåligt och så blev det bannor för det med.
En del klena barn fick äta middag på skolan, så även för mig och min bror efter det att mor dött. Innan vi gick in i matsalen var vi tvugna att svälja en matsked fiskleverolja, som smakade pyton. Alla klena fick åka på sommarkolloni, så även jag, som sjuåring. Jag kom till Simontorp i norra Skåne. Det var förmodligen en nerlagd lantgård. Min mage naturligtvis i olag. På utedassen fanns inget toalettpapper, det måste vi be om hos husmor. Jag behövde alltid efter maten gå på toa. Efter ett tag sa husmor: Du får inte gå på toa omedelbart efter maten, du får inget toalettpapper. Behöver du, måste vi gå till doktorn. Jag ville inte till någon läkare, så när jag fick brev från mor, som jag inte kunde läsa eftersom hon skrev med skrivstil, sprang jag till några äldre, snälla flickor och bad dem skyndsamt läsa vad mor skrivit, så jag kunde gå på toa och använda brevet som toalettpapper.
I skogen ett litet stycke från lantgården hade vi barn byggt lövhyddor. En solig dag var det dags att gå till någon å i närheten för att bada. Men inte för mig. Jag var för klen och personalen kunde inte ansvara för min säkerhet. Jag skulle, som ensamt barn, stanna kvar på grusplanen framför huset där sovsalarna var. På grusplanen fanns långbord och här skulle det bli bullar och saft efter badet. En av systrarna (personalen) skulle duka och jag frågade om jag fick hjälpa till. Nej, det får du inte. Får jag gå ner till lövhyddorna och leka? Nej, det får du inte. Då började jag leka med några mindre stenar intill ett träd på gårdsplanen. Du får inte leka med stenarna, de är alldeles för tunga för dig. Jag fortsatte och spelade teater om att de var jättetunga, vilket de inte alls var. Då gick systern upp till husmor och klagade. Husmor ropade på mig. Hon stod på översta trappsteget intill köket. När jag kommit upp ett par trappsteg gav hon mig en örfil så jag höll på att ramla ner för trappstegen. Örfilen fick jag därför att jag inte lydde. Jag förvånas än idag hur lite barnkunskap man hade som vuxna.
Efter andra klass ansågs jag inte intelligent nog för att gå i normalklass. Jag hamnade i en B-klass på Sofielundsskolan. B-klass i Malmö innebar, så långt jag vet, att man gjorde det svåraste i skolan och att läxorna skulle vara enklare. Att gå i B-klass kom att fresta på längre fram. Att jagas av andra barn fortsatte, fast nu blev öknamnet skelletet i stället för tösen. Min bästa kompis, Gert Jönsson, var tjock och kallades tomten.
1943, vid 8½-års ålder, och för att min bror och jag skulle ha något att göra under sommartiden, ville far att vi skulle söka till Folketsparks barnteaters sångkör. De sökte efter barn som kunde sjunga. Sjunga var min starkaste sida. Min bror och jag gick till Folketspark. Vi hörde hur barnen sjöng skalor. Oh, sådant kan inte vi, sa vi till varandra. Varför vi tågade hem. Väl hemkomna blev far arg och vi fick återvända. Och kom inte hem utan att ni blivit uttagna, sa far.
Jag var den som först fick provsjunga. Jag sjöng: ”Sov du lilla videung”. Kapellmästare Enock Nilsson blev alldeles utom sig. Vilken gestaltning!, utropade han och kallade till sig alla barnen och jag fick sjunga sången än en gång. Min bror var för ung så han fick vänta ännu något år. Jag var otroligt glad över att få stå längst bak i kören. Jag hade svårt att minnas texten och då hjälpte de andra mig när jag hörde vad de sjöng. Jag hade en hög gossopranröst, och när de höga flicksopranerna var för svaga fick jag en vink från kapellmästaren att jag skulle gå över och hjälpa dem.
Mitt självförtroende ökade sakta. 1944 var det meningen att jag skulle sjunga solot i Mozats vaggsång inklusive kolloraturen och ha hela barnkören bakom mig.
Mina utåtstående framtänder fattade talangjägarna tycke för och jag blev uttagen att vara med gänget i ”Rännstensungar” med Birgitta Hoppler, Gunnel Nilsson, Hans Lindgren med flera andra kändisar. Efter en söndagsföreställning i Folketspark kallade regisören Åke Hodell oss alla bakom scenen. Han ville att alla som gick i B-klass skulle räcka upp en hand. Darrande räckte flera upp sina händer, utom jag, som lutade mig mot en kulliss. Hur är det med dig Kjell, frågade Åke. Jag, varför det? Han sa ingenting. Jag visste mycket väl att jag gick i B-klass, men jag tyckte inte att det hade någon betydelse. I samma veva fick jag höra att, nu har du fått din överman, Jan Malmsjö, som dessutom var en duktig skådespelare.
Kanske redan veckan därpå när jag kom till repetion med Mozarts vaggsång, sa kapellmästaren: Kommer du, Kjell. Det är klart annars blir det ju ingenting, svarade jag. Du får inte komma in för polisen. Jag trodde han skojade. Men nej, det var blodigt allvar. Gråtandes gick jag hem. Samtidigt spelade vi 1944 några söndagar ”Prinsessan bortskämd” på Intima teatern i Malmö. Far följde med mig söndagen efter beskedet att jag inte fick komma in till repetion för polisen. Väl framme vid ingången för skådespelare blev jag stoppad. Han får inte komma in för polisen, sa personen som stoppade oss. Om kjell inte får lov att sjunga kan han väl få sitta i salongen och höra de andra barnen sjunga, sa min far. Nej, han får överhuvud taget inte alls vara här.
Märk väl varken jag eller mina föräldrar hade fått meddelande, varken från skolan eller polisen, att jag inte fick lov att sjunga därför jag gick i B-klass.
Inspelningen av ”Rännstensungar” hade börjat. Far och inspelningsansvariga hade av rektorn på skolan fått besked om att de få tillfällen det gällde, fick jag vara fri för att deltaga i inspelningen. Vid något tillfälle sände min lärare hem en elev, som undrade var jag var eftersom jag inte var i skolan. Tydligen var min far hemma denna dag. Han svarade min klasskamrat: Hälsa du din lärare och säg, att han mycket väl vet var kjell är och att jag kommer om en stund och talar med honom. Det blev bråk mellan läraren och far.
Jag och skådespelarna befann oss på en gård i Grönegatan och höll på med inspelning. Flera gånger hade vi fått ta om eftersom det alltid var något ljud som störde. Regissören Ragnar Frisk var arg och vi började ta om igen när en röst ropar ”Har ni min påg (son) här”, det var far som kom. Inspelningen av den här scenen fick vänta. Jag var tvungen att återvända till skolan. Hans Lindgren önskade mig lycka till och de som körde mig till lokalerna bakom Stadsteatern för avsminkning, sa: säg till din lärare, att han inte är klok, det vågade jag naturligtvis inte.
Nu hade de vuxna, väletablerade i samhället, stoppat allt för mig och flera andra barn. Allt, jag älskade tog slut därför jag gick i B-klass.
Filminspelningen fördröjdes till sommarlovet, därför de ville att jag skulle vara med till slut.
I skolan hade man också en sångkör och vi fick höstterminen 1944 en musiklärare , musikdirektör Olof Hult, som fattade tycke för min röst. Nu fick jag vara med i denna kör, där jag fick lägga ner mycket mera tid än det som gick åt i barnkören i Folketspark. 1945 i maj slutar andra världskriget. På hösten samma år skulle skolans barnkör över till Köpenhamn. Vi skulle bo hos något skolbarn och sjunga för de danska skolbarnen. Våren 1946 skulle vi ta emot den vi bodde hos, då de danska skolbarnen skulle komma till Malmö och sjunga för oss.
Men hösten 1945 brakar mitt psyke samman. Jag trodde någon skulle komma och mörda mig. Jag vågade aldrig vara ensam. Mor var den enda som förstod mig. Far gick med mig till en psykiater, som gav mig Brom en dåtida psykmedicin. Den gjorde ingen nytta varför far gick med mig 1946 till överläkaren, Ruben Holmström, på Östra sjukhuset, som då var ett sjukhus för psykiskt sjuka. Han hade även privatklinik i stan dit vi gick. Det var ingen ljus syn att se de svårt psyksjuka som väntade på sin tur att få komma in till läkaren. Väl inkomna och Ruben fick reda på hos vilken doktor vi varit, en före detta lärling till honom, och han fick höra att jag fått Brom, slog han sin knutna hand så hårt i bordet att jag med mina barnaögon trodde det skulle gå sönder. Sån medicin ger man inte åt ett barn, skrek han. Det lärde mig mycket och sedan dess är jag mycket aktsam om allt vad medicin heter.
Han talade mest ensam med min far vilket jag inte tyckte om, det var ju jag som behövde hjälp. Typiskt vuxna. Vi fick olika direktiv av vad vi skulle göra. Bland annat skulle jag själv gå ner i källaren och hämta potatis, mor hade nydligen avlidit. Ljuset kommer att släckas, du hör steg bakom dig, vänd dig inte om, spring inte för det finns ingen där, sa läkaren. Det var en pärs och jag var beredd att dö. Ruben sa, att jag var förskyld och gav mig, som han sa, en hostmedicin. Vad det var vet jag inte men den var god att ta i jämförelse med Brom som var otäckt.
Den 16 januari 1946 hade vi friluftsdag i skolan och skolklassen var på en sjö i Pildammarna för att lära oss åka skridsko. Jag hade varit hemma och ätit middag. Mor vinkar av mig och säger att jag ska säga till min bror att hon har mat även för honom och att han ska komma hem och äta. Hon säger även att hon känner sig trött och tänker lägga sig på duschan och läsa i tidskriften Fibaktuellt tills min bror kommer hem. Efter ca en timme är min 9-årige bror hemma och finner min mor död. Först trodde han att hon spelade teater, men blev sedan förskräckt och sprang upp till mors vännina, tant Helga Bergstrand.
Det var mörkt när jag lämnar Pildammsparken. Väl framme vid Möllevångstorget där det fanns en poliskur började jag känna mig lite tryggare. Jag ser en lång man som går Ystadsgatan i riktning mot Lantmannagatan och jag går efter honom så kan jag ropa på honom om någon vill mig illa. Konstigt mannen går hela vägen som jag ska gå. Han går in genom min port. Han har gått till min lägenhetsdörr och den stängs innan jag hinner fram. Jag ringer på eftersom den reglats. Far öppnar, du får inte komma in utan gå upp till tant Helga.
Jag går upp och där finns min bror och alla husets fruar gråtandes. Vad står på, blir min fråga. Du får inte lov att gråta säger tant Helga gråtandes. Nej jag ska inte gråta. Din mor är död. Då vill jag gå ner och se min mor, sa jag. Det får du inte, säger tant Helga. Det är väl min mor, säger jag. Då vill jag också med, säger min bror. Hand i hand går vi ner och ringer på. Far öppnar och jag säger: vi vill se mor. Ni får inte komma in, säger far, men den långe mannen, som visat sig vara polisläkare säger, jo men ni får stå en meter från henne och absolut inte röra henne. En förstående läkare. Vi återvände till tant Helga.
Nu fick vi reda på, att vår närmaste granne Lisbeth Löfgren, som var sjuksköterska tyckte att hon fann ett visst livstecken hos mor när hon kommit in till mor. Hon rusar upp till den enda, av elva familjer i huset som hade telefon och bad dem ringa till hennes läkare och be honom komma omedelbart. Tiden gick och ingen läkare kom varför Lisbeth sprang tillbaka till familjen. De var religiösa och i stället för att ringa efter läkaren la de sig på golvet och bad till Gud att han skulle hjälpa mor tillbaka till livet eftersom hon hade två små pojkar som behövde henne.
Mor upplevde sig inte sjuk och efter två obduktioner konstaterades dödsorsaken vara svullna mandlar och svag hjärtverksamhet vilket det automatiskt blir när man lägger sig ner. Läkaren sa också, om mor inte lagt sig ner hade hon levt. Inte tänker man på att man ska dö var gång man känner sig trött och tänker vila en liten stund.
Våren 1946 kom och de danska skolbarnen skulle komma till oss i Malmö. Då min mor avlidit kunde jag inte ta emot den pojke jag bott hos. Det resulterade i att jag sedan inte fick lov att vara med i skolkören.
Vuxna, efter den tiden välutbildade, har visat mig vad de går för och som jag ser det idag är en starkt bidragande orsak till mitt engagemang för MR.
Mobbningen fortsatte om än i mindre skala. Jag var mycket dålig i idrott, ett ämne jag hade betyget bc i. Kastade boll, som en tös (flicka). Min lärare tvingade mig vid ett tillfälle vara med och sparka fotboll. Jag sa: det är bättre att sätta en trästock där i mitt ställe. Trästock blev mitt sista öknamn. Jag gjorde självmål och det blev inte omtyckt.
Det enda jag var duktig i var att sjunga, teckna och religion. Det var ju ingenting för en karl, som det var meningen skulle ta hand om fru och barn. Fast jag hade sedan tidigare år bestämt mig för att inte bilda familj. Jag ville inte att mina eventuella barn skulle behöva konfronteras med så knäppa vuxna.
Min lärare Harry Schultz frågade oss i sjätte klass vad vi önskade bli som vuxna. När det blev min tur att svara, sa jag, luffare. Han drog på smilbandet, som om han tänkte: Ja se Kjell. Det är ju inget arbete, sa han. Nej, men tänk, de oroar sig inte för morgondagen, blev mitt svar.
1948, det år jag skulle bli 14, började jag som springpojke på Guldvarubolaget G.A. Dahlgren i Malmö, norra europas största guldsmedsbolag. Far hade ordnat det jobbet åt mig. När det var ett större paket som skulle transporteras då fick jag höra att, det fick jag inte göra, för min far hade sagt: att det orkade inte jag. Nåväl efter ca ett år kom jag in i lära, en lära som ännu inte helt var bestämt till vad. Jag fick börja med att gipsa cigarettetui innan de skulle mönstras, men jag fick också börja gravera på kopparplåt. På kvällstid gick jag i yrkesskolan där jag fick lära mig teckna, arbeta i lera och gravera för gravören Frans Thiel. Tre av fyra år blev jag diplomerad för min gravyrkunskap.
Efter en tid var jag tvungen att börja med glasögon. Bland annat var mitt synfel astigmatism. När ett par år gått och jag efter bara någon månad var tvungen köpa nya glasögon igen och dessutom mörka sådana för att kunna arbeta. Läste jag i en bok som beskrev dr Bates metod att träna bort sina synfel. Jag började strax före semestern och höll intensivt på under hela semestern. När jag kom tillbaka efter semestern kunde jag arbeta något utan glasögon. Vilade ögonen en stund enligt dr Bates innan jag fortsatte arbeta. Astigmatismen försvann och har så förblivit.
I arderton år var jag på Guldvarubolaget där jag blev en god mönstergravör på guldsmycken och ringar. Jag hade en mycket duktig gravör som läromästare Malte Weiland. Arbetsuppgifterna blev färre så 1965 slutade jag och öppnade en gravyrateljé på Skolgatan 39 i Malmö. Här var jag fram till 1971 då vi kom in i en lågkonjunktur och det knappast blev något jobb. I mitt skyltfönster gjorde jag även reklam för alternativt tänkande vilket förde många människor till fönstret.
Sjunga ville jag och hoppades bli en duktig välavlönad sångare så jag kunde hjälpa världens svårt sargade barn. Med tanke på vad som tidigare hänt och med stor tveksamhet gick jag till musikdirektör Hult och ville ha hans utlåtande ifall det kunde vara något att utveckla min röst. Han svarade på ett sätt som jag upplevde som tvekande. Men jag ville sjunga och kom till Alma Börjesson, en förtjusande människa, som ackompanjerat flera kända revyartister.
1955 övergick jag, efter rekommendation, till sångpedagogen Any Holmgren, som för övrigt var den första människan i mitt liv, som verkligen trodde på mig och som jag står i stor tacksamhets skulld till. Här utvecklades jag till en duktig konsertsångare, lyrisk tenor. De flesta romanserna var på tyska, så jag började på International Scool med en kvällskurs i tyska för Signe Swensson. När andra terminen var slut cyklade jag på semestern ner till Tyskland för att på ort och ställe prova mina kunskaper. Väl framkommen sökte jag efter en campingplats och frågade efter vägen. Immer gerade aus, blev svaret. Ordboken åkte fram, ”gerade” vad var det? Svaret blev rakt fram.
När tredje terminen började blev föreståndaren till Institutet överraskad, att jag redan talade så bra tyska. Efter tre år fortsatte jag hos Signes man, Anders Swensson, för att lära itelienska, franska och engelska, allt över tyska språket. Jag sjöng romanser, operaarior, folksånger på dessa språk.
Det var tyvärr en konstart som få är intresserade av varför jag sökte lyckan vid radion i Warschawa och Moskva.
Musikdirektör Hult, som numera hade med filharmonin i Malmö att göra sa: när du har tre enochenhalvtimmes konsertprogram klara kan du återkomma. När jag hade det blev det nobben. Ingen vet ju vem Kjell Winberg är, du måste börja vid radio och TV. De svarade, vi har knappt tid för dem som är etablerade du måste börja med konserter så folk vet vem du är. Nu fick jag nog. Träffade musikdirektör Hult i en Hälsokostbutik och på hans fråga hur allt gick svarade jag att jag lägger av med såväl sång som med mitt yrke och börjar om från början. Nej det ska du inte göra, sa han. Men så blev det även om det dröjde något år.
Som 26-åring gick jag över till vegetarisk livsföring, närmast vegankost. Redan som 15 åring blev jag rekommenderad råkost för att bli av med min migrän, som jag haft sedan tidiga barnsben. Det vågade jag inte eftersom alla talade om att man måste äta kött och fisk och jag var ju så mager. 1960 var jag tvungen att inta medicin 4 dagar i veckan för att klara jobbet. Efter en vecka med råkost försvann migränen och har så förblivit fram till idag, när detta skrivs mars 2012.
1967 köpte jag två åkerplättar, i Skärhus på Linderödsåsen i Skåne, på mer än 8000 kvadratmeter av en före detta arbetskamrat, Östen Christoffersson. Ett Hälsokostpar Inga och Göte Larsson lånade mig pengar. Så lät jag 1969 bygga en liten stuga på 26 kvadratmeter utan el och rinnande vatten. Hit flyttar jag 1971 när det inte blev tillräckligt med arbete i min ateljé i Malmö. Jag tänkte använda all den kunskap jag hade. Gravera, sjunga, hålla föredrag och kurser om vegetarisk livsföring och odla en stor del av min mat, och så blev det. En mycket lärorik tid, som jag absolut inte skulle vilja vara förutan!
1977 på Kristi Himmelsfärdsdag, mitt under ett föredrag med sång i Svensköp bryter Bälrosen, Herpes soster, ut. Med nöd och näppe klarade jag av att slutföra programmet. Jag fick Bältrosen även i mina ögon så fortsättningsvis orkade de inte längre av att se på hårfina linjer, men jag hade tur som inte blev blind. Jag fick sluta med gravyren och det tog lång tid innan jag kunde börja sjunga igen. Jag började ge kurser i vegetarisk matlagning baserat på råkost.
På våren 1979 tog allt slut och jag fick anmäla mig arbetslös på Arbetsförmedlingen i Hörby.
Under många år hade jag skrivit insändare i dagspressen, där jag tog den lilla människan i försvar. Mot krig och våld vilket var naturligt för mig som totalvägrare.
När man totalvägrar militärtjänstgöring (Jag vågade inte vägra värnplikten men efter första repövningen bestämde jag mig) måste man tala med en präst. Han ville att jag skulle fortsätta i det militära eftersom ett fängelsestraff inte var bra. Efter detta lämnar jag kyrkan.Det blev böter i stället för fängelse. Jag sa i rätten: att jag uppfostrats i ett samhälle som säger att man ska älska sin nästa som sig själv. Den man älskar krigar man inte emot.
En tid senare skriver en präst, Adrian, en insändare med hyllning åt Gustav II Adolf och jag teg inte stilla. Jag förstod inte hur man 1978 kunde hylla en sådan mördarkung. En dag ringer så Adrian till mig och undrar om han talade med Kjell Winberg. Jo, så var det ju. Är ni journalist? Nej, svarade jag. Han ville tala mig tillrätta. Hans uppringning fick mig att tänka till.
En präst är en långt utbildad person om denne tror att jag är journalist då bör jag säkert också kunna studera, något jag var rädd för att göra. När jag så kom till Arbetsförmedlingen i Hörby undrade de vad jag skulle kunna tänka mig för arbete för det fanns ingenting.
Jag tänkte eventuellt utbilda mig till Dietist, sa jag. Oj, sådant klarar inte vi av, du får åka ner till Lund. I Lund var de mycket duktiga och det slutade med att jag borde utbilda mig till Fritidpedagog där jag skulle ha nytta av alla mina tidigare kunskaper vilket var ett krav från min sida.
Jag hade bara 7-årig folkskola bakom mig. Nu var jag tvungen att först skaffa grundskolekompetens och därefter tvåårigt gymnasium för att kunna börja vid Högskolan. Med statligt bidrag startade jag studierna vid Tomelilla Folkhögskola (Österlens Folkhögskola) hösten 1979. Under tiden jag var där tog jag 1981, vid 46 års ålder, körkort och köpte en begagnad Golf.
Hösten 1982 började jag vid Kristianstads Högskola. Samma höst drabbas min far av en Stroke, hamnade i rullstol och kom aldrig mera hem. Otillgängligheten i samhället blev jag nu på allvar varse om.
Jag blev Fritidspedagog vid julen 1984 och avslutade det hela med att sjunga ”O, Helga natt” ackompanjerad av en lärare och musikkritiker i kyrkan där avslutningen skedde. Jag fortsatte vid Högskolan på kvällstid i en Friskvårdsutbildning där jag tänkte skaffa mig en forskarkompetens för att kunna göra något vettigt den dag jag blir pensionär.
Som 50-åring var det inte lätt att få jobb, man tyckte väl att jag var för gammal för att arbeta med barn. Nu börja på allvar min tid bland funktionsnedsatta.
Redan som barn hade jag kontakt med funktionsnedsatta. Fars och mors kamrater Thyra och Bror Frank fick en son, Jan-Åke (nu 75 år), med kognitiv funktionsnedsättning. Mors kamrat tant Helga hade en psykiskt sjuk syster, som bland annat blev lobotumerad och levde därefter som en robot. Únder sommarloven 1980 och framöver arbetade jag med psykiskt sjuka och med intellektuella funktionsnedsättningar.
Första jobbet efter Fritidspedagogexamen blev med en mycket olycklig tjugoårig rörelsehindrad man med nedsatt talfunktion och intellekt. Det fortsatte med tre gravt rörelsehindrade varav två med nedsatt talfunktion. Den nedsatta talfunktionen intresserade mig. Jag hade hos min sångpedagog många år tidigare hört hur tonosäkra kämpade med sina röster. Jag gjorde en intervju med i huvudsak personer med afasi och blev bekymrad över hur liten hjälp de fick och mitt intresse ökade.
Östen Christoffersons fru Gertrud hade fått en Stroke, som satte henne ur spel. I augusti 1987 kom hon till Sommarsol i Vejbystrand och jag lovade besöka henne. Väl ditkommen sa hon: O, Kjell du måste tala med en ung man, Mats Einarsson, från Malmö, han har en nedsatt talförmåga och du är ju förstående. Jag blev presenterad och hade turen att sätta mig på knä vid rätt sida om denne rullist eftersom han inte hör något på sitt vänstra öra.
Han blev så lycklig! För första gången hade han träffat en person som förstod honom utan att han behövde använda alfabettavlan han hade vid fotsteget, han kör elstolen med höger fot eftersom han inte viljemässigt kan styra sina armar och händer.
Mats mor skulle in för någon operation och fick inte lov att lyfta honom så han skulle under 6 veckors tid vara på Furuboda, en folkhögskola för personer med funktionsnedsättningar. Vi denna tid bodde jag i Kristianstad och det var inte så långt till Furuboda så jag kom överens med Mats att när jag var fri skulle jag köra dit ner och tala med honom. Mats for iväg för att tala om detta för sin mor, Maj-Britt Einarsson. Efter en stund kommer han i ilfart och efter sig en kvinna (Mats mor) ropandes: Är det sant, är det sant! Idag förstår jag henne efter all kamp man måste utkämpa om man har en funktionsnedsatt familjemedlem. Många av eleverna på Furuboda har nedsatt talfunktion och har därmed svårigheter att kommunicera med varandra. De behöver tolkhjälp.
Året därpå 1978 var Mats och hans mor på Sommarsol i maj månad och jag fick förmånen att se hur han matades. Tur var detta eftersom de vid Midsommar skulle till Sommarsol igen, men Maj-Britt var sjuk och hon bad mig hjälpa honom. Efter att Mats talat om sin mors situation förklarade jag för honom att det kunde vara mycket allvarligt. Hemkommen efter Midsommar åkte Maj-Britt akut till sjukhuset och blev opererad för en cancersvulst i nacken. Efter operationen blev hon förlamad från midjan och nedåt. Mats for med sin elrullstol till sjukhuset och fick av läkaren reda på att Maj-Britt hade högst ett par månader kvar att leva. Mats visste det före hans mor. På sin dödsbädd bad Maj-Britt mig ta hand om Mats. Det ville jag inte, jag tyckte det var ett för stort ansvar, men jag lovade att se till att han fick det bra.
De som tagit hand om Mats de senaste åren var hans mor, morfar, Henning Krook och Einar Larsson en vän till Maj-Britt. En månad cirka efter Maj-Britts begravning, mars 1989 åker hans morfar in på sjukhus och kom inte mera hem. Vid ett besök på sjukhuset såg jag hur ledsen Henning var (han kunde inte tala mer) så jag sa, var inte rädd, jag tar hand om Mats. Väl utkomna från sjukhuset säger Mats till mig: kommer du ihåg vad du lovade morfar? Samma år i november avlider Henning.
Fram till att Mats 1990 kommer till mig i Kristianstad är han på Valjevikens rehabiliteringscenter i Sölvesborg.
Ensam kan man inte hjälpa alla men alltid någon så i början av maj 1990 kommer Mats till mig. 1991 avlider Einar. Mats är helt ensam från alla dem som hjälpt honom under en stor del av hans dåvarande liv.
Vi försöker finna en lägenhet till Mats. Den första lägenheten visar sig vara för liten, så den blir endast ett möbelupplag. Till sist hittar vi en annan nybyggd lägenhet. Där han måste åka hiss upp för tre trappsteg.
Mats får en Permobil X-90. Denna måste stå på en säker, låst plats. Vi får en plats i garaget men Mats måste, ett krav, hålla uppsikt över elstolen. Vi begär att få automatiska dörröppnare med sensorer så Mats själv kan ta sig till garaget. Hissen i Mats trapphus krånglar ständigt och vi begär en sensor i nästa trapphus så Mats skulle kunna ta sig till sin lägenhet via gårdssidan, där det sedan går att rulla rätt in.
Mats önskemål förnekas honom med motivering att han har en bra bostad. Det har vi aldrig nekat till. Det var en fin bostad. Men vad ska man med en bostad till om man inte kan nå den? Även jag hade flyttat till detta bostadshus efter trubbel där jag bodde på grund av Mats nedsatta talfunktion. Han störde med sitt entoniga läte.
Nu sökte vi oss bort från Kristianstad. Jag först och hamnar i Huaröd 6 km från min stuga och Mats några månader senare. Mycket fina lägenheter med inbyggt förråd med ingång såväl från utsidan som från hallen. Detta är på landsbygden och Mats klarar dåligt av de lösspringande hundarna som tydligen blir rädda för ljudet elrullstolen ger ifrån sig.
Mats mormor, Ruth Krook, får svårt att klara sig i Malmö och kommer så småningom till min tvårumslägenhet i Huaröd och jag flyttar till en trea. Nu bor Mats och jag vägg i vägg med varandra. Jag stöttar och hjälper Ruth så mycket jag kan med tanke på att jag jobbar heltid på Servicehuset Sommarro i Kristianstad och dessutom tar hand om Mats.
Vi är nu framme vid 1994 och många vill att vi försöker få personliga assistenter till Mats eftersom LSS lagen gått igenom. Vi var mycket tveksamma. Det börjar bli kämpigt för mig med så mycket att göra.
Jag var helt slut vid årsskiftet 1993-94 så vi bestämmer oss för att jag skulle försöka bli hans personliga assistent och den 15 maj 1994 börjar jag som Mats personliga assistent med Mej-Dej Kooperativet som arbetsgivare. Jag varnas av kommunala chefer, jag skulle få det mycket sämre. Men jag tar steget utan att veta vad jag får i lön och ökar min månadslön med 2000 kronor och har nu bara Mats och hans mormor att tänka på. Vi söker personal, men det är svårt att hitta personer som går bra ihop med Mats.
Tidigare under Mats liv har han sedan tio-års ålder kommit till Sommarsol för rehabilitering från en upp till tre månader per år. Han blev förbluffad över den hjälp han kunde få här jämfört med barnhabiliteringen i Malmö.
Mats fick sjukgymnastik för hela kroppen, värme och massage, man gick med honom, logopedhjälp och fina varma bad. När LSS gick igenom fick han inte längre komma till Sommarsol för Landstinget utan nu gällde Kommunen och då hette det Kortidsvistelse enligt LSS och i denna ingick ingen rehabilitering.
Fast de första två åren visste inte Kristianstads kommun hur de skulle göra, så han fick rehabilitering men från att ha betalt 80 kronor per dygn i egenavgift höjdes den till 150 kronor. Vi ringde och skrev till berörda kommunpersoner för att veta varför. De skyllde på Sommarsol och Sommarsol sa att de har inget med vad Kommunen tar för avgift. Än idag vet vi inte varför den stora skillnaden i egenavgift.
Men sedan 1996 har Mats inte längre fått den fina hjälp Sommarsols skickliga personal gett honom under en stor del av hans liv. Vid något tillfälle har vuxenhabiliteringen i Ängelholm försökt hjälpa honom med sjukgymnastik. I jämförelse med det Mats erhållit på Sommarsol var det ingenting.
För något år sedan kom Mats till rehabavdelningen på Södra Sjukhuset i Ängelholm eftersom han inte fick komma till Sommarsol. Deras resurser var ingenting jämfört med Sommarsol och i slutändan blev det bara medicin som gav Mats huvudvärk, illamående och trötthet så han knappt kunde köra sin elstol. Mats vägrade fortsätta med motiveringen: Jag har kommit hit för att bli bättre inte sämre. Varför han lämnade sjukhuset.
1996 bryter Ruth lårbenshalsen. Mats och jag hade precis kommit till Sommarsol när jag upptäcker att jag glömt min specialhuvudkudde så efter det Mats fått lunch körde jag hem och tänkte det är bäst jag går upp om till Ruth. Hon sitter vid köksbordet blek och med handskar på händerna, mitt i sommaren. Hur sitter du, säger jag. Mår du inte bra? Då säger hon att hon hade ramlat på toaletten och tar sig vid höger sida. Har du ont där du tog dig, frågar jag. Ja, säger hon. Då har du brutit lårbenet, säger jag och då måste du in på sjukhus. Nej, nej jag har ramlat förr. Ja, men då har du inte fått ont där. Nej det hade hon inte. Om vi ska in får du följa med. Javisst säger jag. Jag måste bara ringa så någon ger Mats mat. En sköterka som varit hos Ruth hade ringt efter ambulans. När jag ringer för Mats skull kommer en rödakorskvinna som brukade besöka Ruth och frågade om hon kunde hjälpa mig. Oh, ja om du kan åka med Ruth in till akuten, så kan jag köra till Mats. Så blev det.
Därefter kom Ruth aldrig mer till Huaröd, hon hamnade så småningom på ett ålderdomshem i Åhus och dog två år senare vid 92 års ålder.
När Ruth hamnade på ålderdomshem flyttade Mats och jag till en villa som vi hyrde i Mats smultronställe Vejbystrand inte långt från Sommarsol. Vi hade själva fått bestämma toalettens utseende och den var perfekt för Mats vidkommande. Nu börjar Mats och jag skriva testamente men vi förstår att om jag dör före Mats blir det svårt för honom att skriva på alla papper varför jag säger att då blir det lättast ifall jag adopterar dig. 1999 sker så adoptionen efter att man tillfrågat hans biologiska pappa, som Mats aldrig har sett.
2002 tog det en vändning, en av Mats assistenter ville inte hjälpa honom så länge vi delade på villan i Vejbystrand så Mats hyrde en lägenhet. Assistenten skulle helt ta hand om Mats och jag skulle gå i pension. Villan blev för dyr för mig ensam med bara pension och dessutom skulle den säljas och jag var för gammal för att få lån. Vi sökte efter en för rörelsehindrade tillgänglig lägenhet i den närmaste omgivningen utan resultat.
Jag flyttade hastigt ut till min lilla stuga i Skärhus eftersom det inte fanns någon, för rörelsehindrade tillgänglig lägenhet i Ängelholm. Flertalet av möblerna blev plastinpackade under tak i Skärhus. Då slutar en assistent av de två återstående assistenterna.
Det var en strålande sommar och Mats hade sin husvagn hos mig på landet. Han fick bo i den eftersom det var mest jag som hade hand om honom. Det gick ju nu när det var strålande sol och värme men på vintern är där oftast en halv meter snö och då går det inte. Vi ser en bostadsannons om en lägenhet i Höör, åker dit och ser på lägenheten, en stor trea. Jag tar den och flyttar in i september.
Mats måste bo hos mig eftersom han inte kan andas i lägenheten han hyrde, luftrören svullnar och han får ingen luft. När vi kommer till Vejbystrand för att hämta hans säng ligger en uppsägning av den som skulle ta hand om honom för gott.
Sängen kommer på plats i Höör och åtta dagar senare åker Mats i ilfart till Lunds Lasarett med en svårartad lunginflammation. Här blir han liggandes i 6 veckor svävande mellan liv och död. Något vi fick veta först vid utskrivningen, men som Mats förstått när extra vak sattes in.
Läkarna var mycket oroliga över vad som skulle hända när antibiotikan satte ut. Mats fick ofrivilliga blodiga tarmtömningar. Här kom mina kunskaper till del. Jag visste att medicin gör att man blir väldigt sur och det krävs basbildande kost. Jag köpte kravodlade fikon och katrinplommon, mixade i vatten och gav honom. Detta stoppade upp blödningen. När läkaren underökt honom och fått reda på att det var en normalt harmlös mjölksyrebakterie som fått övertaget och blivit aggressiv. Den medicin hon hade gav neurologiska biverkningar så den kunde hon inte ge till Mats utan hon bad mig fortsätta som jag sedan första dagen gjort. Mats tillfrisknade ganska fort.
Mats fick en bottenlägenhet i samma hus som jag i Höör, men bostadsanpassningen skulle bli för komplicerad varför Mats avböjde anpassningen, sökte och fick en trång nybyggd tvårumslägenhet i Ängelholm och jag flyttade ner till bottenplanet. Mats ville vara nära Vejbystrand. Ängelholmslägenheten var mycket kall, alla frös i den. Om jag skulle duscha honom måste jag stå i toastolen, därför duschar jag honom betydligt lättare i Höör. Han flyttar sedan till en varmare lägenhet i Ängelholm.
Mats och jag erhöll Independent Living Institute (iL!) nyinstiftades pris ”Utrota Apartheid i Sverige” 2010. Vi fick priset eftersom vi var de enda i hela Sverige som anmält allra flest otillgängliga offentliga lokaler. Mats ville inte till det otillgängliga Stockholm och dessutom hade han inte kunnat höra så jag ensam mottog priset i slutet av maj ur Adolf Ratskas hand.
Utöver diplomet ingick en resa tillsammans med fotografen Inger Bladh och journalisten Emil Erdtman till Barcelona, som ansågs vara Europas tillgängligaste stad. Eftersom jag aldrig flugit förr så ville vi flyga tillsammans med Inger och Emil från Arlanda. Vi körde bil upp till Märsta och till ett otillgängligt hotell.
Den 9 oktober flög vi till Barcelona, som långt ifrån var så tillgängligt vi föreställt oss. Finns det, för övrigt, någon plats i världen som till 90% är tillgängligt personer med olika funktionsnedsättningar? Jag tror inte det. Det visar, för mig, att människor, generellt sett, ingenstans i världen tror på det man säger sig tro på. Det man tror på gör man!
Alla länder har ratificerat FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och flera konventioner, utan att leva upp till det. Här visar vuxenvärlden återigen sin rätta sida. En aktivist i Barcelona sa: politikerna bara pratar. Det talessättet känns igen.
Min syn har förämrats, en försämring som inte skulle kunna ske enligt dr Bates. Experter är inga gudar. Starropererad i båda ögonen. Höger öga har förändringar på gula fläcken, som inte går att göra något åt. Jag får bara hoppas att vänster öga inte försämras. Blir det förändring i gula fläcken även här får jag sluta köra bil och ta hand om Mats men jag lär inte bli blind.
Situationen med assistenter är än svårare idag 2012 än tidigare. Ändå började vi redan 1994 att söka efter någon som skulle kunna ta över efter mig, så att jag skulle kunna trappa ner eller bli avlöst när jag blev 65 så jag kunde gå i pension. Idag är jag, när detta skrivs i mars, nära 78 år och är alltid hos Mats. Hoppas jag orkar länge ännu, om det inte sker ett under och jag kan få möjligheten att trappa ner, kanske t.o.m. gå i välbehövlig pension.
Av: Sven Aivert den 2011-02-25
Varför ska andra bestämma?!
Varförskaandra bestämma över mitt liv?
Postat den 2011/02/02
Varför ska andra människor få bestämma över mitt liv bara för att jag råkar vare en person med funktionshinder?
Jag är inte omyndigförklarad och inte satt uder en förvaltare menjag får änd å inte själv bestämma över hur jag vill leva mitt liv.
Varför ska andra få bestämma hur ofta jag vill lämna min bostad och hur länge jag vill vara borta ?
Varför ska andra få bestämma hur ofta jag vill träffa vänner och bekanta ?
Varför ska andra få bestämma när jag vill gå ut och äta en bit mat?
Varför ska andra få bestämma när jag vill gå ut och träna på gymmet ?
Varför ska andra bestämma när jag vill ha min post uppläst?
Varför ska andra få bestämma när jag vill duscha?
Varför får jag inte bestämma över vad jag vill göra och hur ofta jag vill göra vissa saker ?
Man är som blind och rullstolsburen helt i händerna på vad andra tycker och vad andra bestämmer åt mig.
Jag får intden hjälp och stöd som jag enligt FN konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder har rätt till jag fårheller inte vara den medborgare på jämlika villkor som grundlagen förespråkar.
Så bara för att man råkar ha funktionshinder som gör att man är helt beroende av en annan person för att kuna leva ett värdigt liv så hindrar våra makthavare detta på ett effektivt sätt genom att dom tillåter våra förvaltningsdomstolar bryta mot vad dom själva har beslutat.
Av: Kjell Winberg den 2011-02-25
Replik: Varför ska andra bestämma?!
Jag håller helt med Sven.
Hur är det möjligt att tala om alla människors lika värde och rättigheter, om jämlikhet och allas möjlighet till delaktighet i samhället när inte denna möjlighet gives dem med grava funktionsnedsättningar?
Av: Kjell Winberg den 2010-11-22
Resa till Barcelona.
I början av maj fick jag telefonsamtal från Adolf Ratzka, AR, som talade om att vi, min son Mats och jag, hade tilldelats ett pris eftersom vi var de enda i hela Sverige som anmält flest otillgängliga offentliga lokaler.
AR ville att vi skulle medverka i Marschen För Tillgänglighet i Stockholm den 29 maj då priset skulle delas ut. Det kunde inte jag eftersom jag lovat ropa slagorden i Helsingborg. Det är få som deltar aktivt och därför behövdes jag där.
AR ville då att vi skulle komma upp till Stockholm den 31 maj. Nu strular Mats. Varför ska jag vara med? Jag hör ingenting och dessutom är Stockholm så otillgängligt. Det gick så långt att jag ringde AR och undrade om de inte kunde ge priset till någon annan. Det ville han absolut inte.
Under hela året har det varit strul med Mats assistenter. Jag vet aldrig om jag kan vara fri då de ska arbeta. Det har varit deras egen eller barns sjukdom som förhindrat dem till arbete. Mats lyckades slutligen få en personlig assistent att ställa upp så jag kunde resa.
Den 31 maj var jag i Stockholm och mottog ”Utrota Apartheid i Sverige” priset, som Independent Living Institute instiftat. Vi lär ha anmält ca 500 medan den närmsta anmält ca 175 otillgängliga offentliga lokaler. I priset ingår en resa till Barcelona, som lär vara Europas mest tillgängliga stad.
Någon gång i början av september får jag ett telefonsamtal från Susanne Berg, som bland annat talade om att resan till Barcelona kommer att ske i början av oktober eftersom det då fortfarande är varmt. Sommarvärme för svenska förhållande. Vi skulle resa tillsammans med journalisten Emil Erdtman och fotografen Inger Bladh. Emil talar spanska och kunde översätta åt oss.
Då jag aldrig flugit eller rest utomlands de senaste 45 åren (är idag 76 år) tyckte jag att det skulle bli bäst om vi alla flög tillsammans från Arlanda.
Nu börjar våra funderingar på hur vi ska ta oss till Arlanda eftersom vi bor i Skåne.
Mats sitter normalt i en elrullstol som han kör med höger fot eftersom han är gravt spastisk i sina armar, dessutom är han tal- och hörselskadad. Jag anser att om ett samhälle är tillgängligt då ska man själv kunna ta sig fram. Därför ville jag att han skulle sitta i sin elrullstol. Mats var mycket tveksam till att ta den med till Barcelona. Svårigheten skulle bli på flyget menade Mats. Vi tog elrullstolen med upp till Märsta.
Vi tog för givet att Bredängs Camping var öppen. Vi tänkte köra upp med husvagn, som tyvärr fått körförbud eftersom jag missat få den besiktigad. När skulle jag nu med säkerhet veta att jag var fri från Mats så jag kunde hämta vagnen, få den besiktigad och sedan återvända till Skärhus, Skåne, där den är uppställd?
En kvinna sökte jobb hos Mats och vi bestämde att hon skulle arbeta den dag det gavs möjlighet till besiktning. Jag skulle vara fri dagen före och besiktningsdagen. När vi skildes åt på natten var hon glad och tyckte det skulle bli roligt att träffas igen. Dagen efter får jag telefonsamtal om att kvinnan ifråga inte kommer mer eftersom hon inte orkar jobba så långa pass som det gäller hos Mats. Jag måste ändra tiden för besiktning till sent på eftermiddagen så att Mats kan följa med på besiktningen.
För att vara säker på att få en bra plats på Bredängs Camping (som vi tycker är bra) ringer jag dem och får då reda på att de stänger den 10 oktober vilket innebär att jag inte kan köra upp med husvagn. Min bil ska också besiktigas med början av november så nu beställer jag tid, 2 november och låter husvagnen bli besiktigad samtidigt. Hoppas det inte har kommit snö då så jag inte kan ta ut husvagnen. Det är inget ovanligt i Skärhus vid den här tiden på året.
Vi försökte även få biljetter för resa i annan kommun eftersom vi tänkt ta färdtjänst från Bredäng till Arlanda. Det gick inte eftersom Arlanda inte ligger i Stockholms kommun. Då måste vi ha riksfärdtjänst och det ska göras tre veckor i förväg och så lång tid fanns nu inte kvar före avresa.
Oh, vad jobbigt!
Vi har bestämt att köra upp med bil den 5 oktober till Märsta där vi ska ta in på hotell Park Inn. Vår tanke är att köra till Sigtuna en mil därifrån. Sigtuna är Sveriges äldsta stad och då lär där finnas många K-märkta hus som jag vill fotografera för att se huruvida entréerna är tillgängliga. I år 2010 ska ju Sverige vara tillgängligt.
Vi vill även försöka med kollektivtrafik ta oss ner till Stockholm för att på Östasiatiska Museet se på terrakottafigurerna från Kina. Jag kör inte gärna bil i Stockholm och dessutom har vi alltid svårt med att parkera eftersom Mats inte får parkeringstillstånd för funktionsnedsatta.
Lördag den 9 oktober ska vi tillsammans med Emil och Inger flyga till Barcelona. Jag tänkte köra från hotellet till Arlanda, 4 km, och låta bilen stå där tills vi den 14 oktober nära midnatt återvänder.
Hur blev det då?
Vi kör den 5 oktober med Mats bil upp till Märsta. Det går fint, på de flesta vägsträckorna är det 100-120 km/h. Det gick som smort och vi var framme vid hotellet klockan 15.00.
Sverige ska ju vara tillgängligt så jag sätter Mats i sin elrullstol och jag tar en del av vårt bagage och beger oss in. Vi stoppas av en 8 cm hög trottoarkant. Jag går in, klagar och undrar om de har någon lös ramp. Nej det fanns inte. En anställd man ville hjälpa oss att komma in genom att först lyfta elrullstolens högra hjul upp på trottoaren. Mats och jag trodde stolen skulle välta, sedan tog mannen det vänstra hjulet och bad Mats köra in på trottoaren. Därefter lyfte han upp bakhjulen. Vi tackade men vi ska ut och in flera gånger under vår vistelse på hotellet så de måste göra något åt det. Det fixar jag sa mannen – i morgon är där en ramp. Då hoppas jag den är i enlighet med Boverkets normer, sa jag. Trots flera påpekanden gjordes ingenting. Det var lika otillgängligt när vi återkom den 14 oktober.
Mats fick sitta i sin manuella rullstol, som han inte själv kan köra då han inte viljemässigt kan röra sina armar och händer.
Eftersom vi anlänt tidigt på eftermiddagen beslöt vi oss för att besöka Märsta centrum för att se hur tillgängligt där var. Det var precis som i alla andra kommuner. Vissa offentliga lokaler eller övergångsställen var tillgängliga, andra inte. Vi fann ett ställe där även jag kunde få vegetarisk mat, att få veganmat är nästan uteslutet.
Nästa dag den 6 oktober körde vi till Sigtuna. Här hade Mats kunnat sitta i sin elrullstol men eftersom han inte kunde komma ut från Hotellet med sin Permobil så satt Mats i sin manuella. Det mest intressanta var Stora Gatan som hade samma sträckning som för tusen år sedan. Gatan var dock asfalterad och saknade trottoarer. De flesta offentliga lokaler var tillgängliga. Här, som i alla andra kommuner är alltid Systembolaget tillgängligt.
För ett par år sedan frågade jag på ett Systembolag hur det kommer sig och fick då till svar, att det inte är för rörelsehindrade utan därför att kunderna inte skulle slå sönder sina flaskor i dörren eller när de går nerför trapporna. Ja vad gör man inte för dessa hälsofarliga drycker. Många människor har alkoholrelaterade sjukdomar och ca 7.000 dör årligen i Sverige av dessa. Sedan gör man stor affär av de nära 500 som årligen avlider i trafiken. Märkligt är också att nästan överallt är fastighetsmäklares lokaler otillgängliga för person i rullstol, så även i såväl Märsta som Sigtuna.
Utanför Museet i Sigtuna får vi telefon från Davy Gaeremynch, il!, som varnade oss att ta elrullstolen med ner till Barcelona eftersom den allt för ofta går sönder på flyget. Han var inte den första som varnat oss.
Dagen efter regnade det så vi tog taxi till järnvägsstationen i Märsta. En taxi som tog Mats sittande i sin manuella rullstol. Väl framme fanns det ingen som sålde biljetter för tågresan ner till Stockholms Central. Efter samtal med flera olika personer fick vi slutligen reda på att vi kunde gå ombord i alla fall och betala när tågvärden kom. Tur att Mats inte hade sin elrullstol för med den hade vi inte tagit oss ombord. Ingen tågvärd kom och resan tillbaka blev av samma skäl gratis. Det tackar vi för. Av en medresenär fick jag hjälp med att få ut Mats från tågvagnen när vi kom tillbaka till Märsta station.
Då vi kom till Stockholm hade regnet upphört så vi beslöt oss för att gå till Östasiatiska Museet. Borta vid Strömmen stötte vi på första hindret. Motsatta sidan av övergångsstället var en hög trottoarkant som Mats aldrig kunnat ta sig upp på med sin elrullstol. Vi stötte på flera övergångsställen som inte var tillgängligt gjorda.
Chinas Terrakotta Army visades i ett helt tillgängligt bergrum.
Tänk vad världens ledare har tokiga tankar som de förverkligar så även dessa kinesiska kejsare.
Fredagen den 8 oktober körde vi ut till Arlanda för att kolla upp hur jag nästa dag skulle köra dit med bilen. Det visade sig vara mycket komplicerat att vi beslöt låta bilen bli kvar på hotellet och i stället ta taxi till Arlanda.
Morgondagen kom, lördag den 9 oktober och vi åkte klockan tolv med taxi till Arlanda. Vi väntade vi huvudentrén på Emil och Inger. Emil hade jag inte sett förut och jag var inte helt säker på att jag träffat Inger. Efter ett bra tag ringer min telefon. Det var Emil. Han och Inger stod ett stycke längre bort och väntade på oss. Vi gick dit och sedan gick det som på räls. Servicen på Arlanda var mycket bra. Pirran, som Mats var tvungen att sitta i för att komma in i flygplanet var av ålderdomlig modell. Tvärtom var det i Barcelona plus en lika god service.
Övergångsställena var betydligt bättre på Barcelona Aerport jämfört med Arlanda. Flygresan gick utmärkt. Inget märkligt alls tycker jag som för första gången i mitt liv var i ett flygplan som dessutom förflyttade mig till sydligare delar av Europa. Aerportens blanka golv i Barcelona irriterade Emil, som är synskadad. Det blev för mycket ljusreflexer.
Snabbt fick vi vårt bagage och efter ett kort telefonsamtal stod taxi framför oss. Mats blev sittande i sin rullstol bak i bilen och bagaget lastades in. Vi färdades snabbt in till Barcelona medan solen sakta sjönk ner om horisonten.
Taxin kunde inte köra ända fram till hotellet så vi fick en liten skön promenad på några minuter. Hotel Condal hade en liten kant på 3 cm att passera men med automatiskt öppnande dörr.
Vi fick våra rum. Mats rum 106 skulle vara ett handikappanpassat rum. Jag fick 108, strax bredvid. Mats blev förtvivlad en väggfast sänghylla var i vägen för honom. På grund av Mats spasticitet måste han ligga i en dubbelsäng och ha två väggar att ta spjärn emot med sina fötter när han ska vända sig i sängen. Det var bättre i rum 108 så där kom han att sova. Han kom inte in på toaletten här dörren var för smal utan det fick han göra i rum 106, där jag sov. Tur att det inte var så varmt för jag hade aldrig kunnat duscha Mats eftersom duschen var i ett badkar. Första natten frös Mats otroligt, det var bara 10 grader varmt i rummet där han sov. Aldrig har jag bott på ett så dåligt hotell, sa Mats, som varit på både Teneriffa och Lanzarote.
Vi var hungriga efter flygresan och letade efter ett tillgängligt ställe där vi kunde äta middag. Det blev en uterestaurang. Det var varmt och skönt fast klockan närmade sig 22.00. Vad skulle vi äta? Det var svårt att hitta mat för både Mats och mig. Mats har svårt att tugga och svälja och det är bäst om det är mjukt till konsistensen. Jag är egentligen närmast vegan och råkostare. Jag tog något vegetariskt, det går när det bara är för en kortare tid. Det är inte heller lätt när man inte kan språket. Emil försökte översätta så gott han kunde. Han hade lärt spanska i Sydamerika och det stämde inte alltid här i Barcelona, dessutom talade man ibland catalonska.
Frukosten på hotellet var ingen höjdare, så våra fortsatta frukostar försökte vi inta på lite olika ställen. Det gällde att finna tillgängliga sådana. De flesta hade en kant på ca 10 cm eller mer. Tur att Mats inte satt i sin elrullstol för då hade det varit än svårare. Antalet otillgängliga offentliga lokaler är betydligt större här än i Sverige. Fast en ny lag kommer som kräver 0-kant och för ombyggnaden kan man få viss ersättning från Barcelona stad. En skillnad är det att här är otillgängligheten oftast upp till ett trappsteg medan det i Sverige rör sig om flera trappsteg.
Den 10 oktober började dagen med regn men vi går ändå en runda och fotograferar lite otillgängliga offentliga lokaler. Halv tolv träffar vi en trevlig kille Conrado. Han satt i en elektrisk rullstol. Conrado visade oss lite runt. Allt var inte helt bra med den allmänna kollektivtrafiken. Vid ett tillfälle hade Conrado vält med rullstolen och brutit en arm vid ett annat tillfälle hade han skadat en axel på grund av att ramperna inte fungerat som de skulle.
Conrado visade oss till OVI = il!, Independent Living Institute. Här träffade vi även Antonio, Nuria, Marti och Mati, som talade om hur de hade fått chansen till personliga assistenter.
I samband med Olympiaden 1992 hade det byggts 6 handikappanpassade lägenheter. Dessa lägenheter skulle delas av två personer vilka myndigheten bestämde. Man bestämde även att ett gift par som bodde tillsammans inte fick ha sex med varandra.
För att få personlig assistent var man tvungen att vara mellan 16-64 år och själv kunna göra sin ansökan. Man måste ha stora funktionsnedsättningar, ha arbete eller studera för att få chansen till personlig assistent. Barn, de över 65 år och kognitivt funktionsnedsatta räknades inte alls.
De talade om att det i Barcelona fanns 120.000 funktionsnedsatta varför jag frågade var de andra bodde. De familjer som kunde ta hand om den funktionsnedsatte gjorde så. Blev någon sittande i rullstol kom denne oftast inte ut eftersom det i de flesta bostadshus inte finns någon hiss. Flertalet funktionsnedsatta bor dock på vårdhem, som inte är någon höjdare.
Via Internet kom funktionsnedsatta i kontakt med varandra som sakta ledde till att OVI-Kooperativet bildades och projektet kunde starta som experiment 2006.
Man erhåller 1300 €/månad. Det räcker till 4-5 timmars hjälp per dag. Projektet är slut i december 2010. De kommer att kämpa för att få en fortsättning. Myndigheterna är rädda för att det blir för dyrt med personliga assistenter. Samma rädsla som i Sverige.
Spanien har 17 självständiga områden, som var och en bestämmer över tillgängligheten. Barcelona har kommit längst. Det är såväl arkitekter som politiker utan erfarenhet som bestämmer. Även det liknar Sverige.
New York är mycket bättre för rörelsehindrade säger Marti, som varit där för något år sedan. De hade även gjort 200.000 lägenheter anpassade för rörelsehindrade.
Efteråt blev vi bjudna hem till Conrado och hans fru. Lägenheten hade han själv köpt för 14 år sedan och anpassat för hans nuvarande behov. Han var mycket stolt över sin toalett där han även satt och duschade. Hans lägenhet var belägen på andra våningen. Hissen dit upp var så kort att hans fru var tvungen att ta av benstöden för att han skulle få plats. Porttelefonen satt så högt att den når man inte om man sitter i rullstol.
Inger, Mats och jag tog en fika innan vi besökte en otroligt vacker park i väntan på att träffa Emil och Conrado vid en Triumfbåge. Conrado vägledde oss till en Metrostation för att komma till borgmästare Francesc Narváez, för en stadsdel i Barcelona. Emil skulle intervjua borgmästaren och socialisten Maite Collelldemont i Bolao Consellera.
Denna Metrostation var superfin, men man måste veta hur man ska göra som rullist. Flera bra hissar. Vi kom lätt ombord men när vi skulle stiga av öppnades dörrarna på båda sidor. Om vi gått av åt fel håll hade vi bara kommit på perrongen eftersom där inte fanns någon hiss.
Kommunhuset var fantastiskt tillgängligt för såväl rörelsehindrade som syn- och hörselnedsatta.
Vi fick av politiker och brukare reda på att färdtjänsten fungerar mycket bra. Den kostar som kollektivtrafiken, obegränsat antal resor, ingen samåkning men den måste beställas 24 timmar före avresa vilket förhindrar spontana resor. Man kan även ha en ständig beställning exempelvis till och från arbetet. Taxin kommer alltid i tid. Färdtjänsten gäller endast inom Barcelona kommun.
Efter valet i höst tänker man genomföra en lag om att alla affärer på 100 m2 och större ska göras tillgängliga med 0-kant som mål. Barcelona stad kommer att subventionera kostnaden.
Av tågen är 20% inte tillgängliga. Alla bussar är låggolvbussar och chaufförerna måste stanna närmre trottoarkanten, vilket inte alla gör, tyvärr, säger Narváez.
Socialisten Maite eskorterade oss till en busshållplats. Hon gjorde tecken till chauffören att vi skulle med. En rullstolsymbol på trottoaren visar var rullisten ska ställa sig och chauffören var dörren ska vara. Det finns en knapp att trycka på, som gör chauffören uppmärksam att någon rullist vill med. Han manövrerar rampen från förarplatsen. Den går automatiskt ut. Väl utkommen går dörrarna åt sidan och rampen höjer sig upp till golvets nivå. Det är inte alltid det fungerar vilket vi erfor de få gånger vi åkte.
Vi är hungriga och söker efter en tillgänglig restaurang vilket inte alls är så lätt. Regnet vräker ner och Mats är blöt som en kråka när vi efter maten når hotellet. Vi vilar en liten stund innan vi går för att besöka Picassomuseet där vi med hjälp fick åka i en stor fin hiss. Mariakyrkan besökte vi på vägen tillbaka till hotellet. I kyrkan fick vi bevittna ett barndop.
Nästa morgon den 12 oktober vräker regnet ner men hade nästan upphört när vi åter går för att äta frukost. Ingen måltid är riktigt bra för oss och det är otroligt trångt överallt. Denna morgon med skrällig musik tillsammans med kaffemaskinernas oljud stör naturligtvis oss och särskilt Mats eftersom hörapparaten upptar detta ljud än mer.
Efter frukosten gick Mats och jag själva ut och fotograferade innan vi klockan 13.30 skulle träffa Francesc Aragall och Imma Bonet grundarna av Design för alla. Francesc undrade hur vi tyckte om Barcelona och vi sa att vi var inte så överväldigt positiva. Själv ansåg han Askersund vara den svenska stad som var mest tillgänglig. Vi har varit där och blev mycket förvånade över hans uppfattning.
Vårt schema fick ständigt ändras med tanke på vädret. Just nu var det uppehåll men blåste nästan storm ändå beslöt vi oss för att besöka hamnen och stranden. Badsäsongen var över för i år så vi såg inte mycket av de tillgänglighetsanordningarna för rörelsehindrade vi sett på film. Däremot fick vi fina bilder med skummande vågor. På vägen från stranden försökte vi åka med Metro men stationen hade ingen hiss så vi fortsatte till fots.
Träffade på konstnärer som stod som statyer och för denna konstart hoppades få lite pengar. Många personer tiggde pengar till mat. Vi såg flera uteliggare med enbart ett plastskynke som skydd mot regnet. På ett ställe satt en man och en kvinna med dubbel benamputation och tiggde pengar. I efterhand fick jag reda på detta. Inger ville inte säga något för hon visste att jag reagerade starkt.
Så småningom tog vi bussen till Casa Milá det första bostadshus Antoní Gaudí byggt och som ingen ville bo i och numera tillstörsta delen är museum. Bussresan gick fint men det gick inte att spänna fast Mats eftersom säkerhetsbältet var för kort. Också en erfarenhet att ta med oss hem. Rampen gick fint ut vid hållplatsen men denna var på en refug med höga kanter. Tur att Mats inte satt i sin elrullstol.
I Casa Milá fick vi åka i Barcelonas första hiss – den var rymligare än flera nya hissar vi fått prova. Efter detta intressanta besök gick vi så till kyrkan Sagrada Familia, som ritats och påbörjats av Gaudí för mer än hundra år sedan.
Väl hemkomna hade Påven varit där och välsignat kyrkan som man ytterligare ska bygga på fram mot 2030, då man hoppas den är färdigbyggd. Tänk om man använt alla dessa pengar till de människor som är i behov av hjälp.
Vi går vidare och kämpar tappert upp för en otroligt lång backe för att komma till den plats Gaudí tänkt bygga flera bostadshus på men som ingen ville ha, så blev det en intressant park i stället. Det blev lika kämpigt att försöka ta oss ner och vi hjälptes åt med Mats.
Lite senare skulle Emil intervjua ordförande Anna Collado Urieta i ECON ungefär som DHR. Vi följde med och på vägen dit ville vi ha var sin fruktdrink. Där höll jag på att stupa ner för en kant med Mats men han upptäckte det och jag kunde backa ner med honom. Kant upp på ca 12 cm och minst lika mycket ner, allt i svart marmor så det var svårt att se. Det tog tid innan vi fick drinkarna så det blev att ta dem med oss för att inte komma för sent till intervjun med bland annat en blind man. Av detta möte har jag inte något större minne. Vi gick till hotellet för att vila en liten stund.
På kvällen träffade vi Emils goda vän Pia från Chile. Det var en intressant bekantskap. När vi gick hem från restaurangen regnade det åter. Våra vänner i Barcelona tyckte synd om oss att det var så dåligt väder just nu när vi var där.
Sista dagen den 14 oktober sken solen från sin bästa sida, det blev skönt varmt och det var nästan helt vindstilla. Efter frukost ville vi gå till minnesmärket av Columbus där han landsteg för flera hundra år sedan efter att ha upptäckt Amerika. Vi blev fördröjda eftersom hotellet ville ha betalt för vår vistelse. Det ska vara betalt, sa Emil och Inger. Det var det inte. Nu blir det ett febrilt telefonerande. Till slut fick vi lämna hotellet för den sista rundan eftersom vi lovade att komma tillbaka. Vi kom till minnesmärket där en hiss för besökarna upp till toppen. Tyvärr var den inte tillgänglig för personer som sitter i rullstol.
Under tiden fick vi besked från Davy att allt var ordnat med betalningen. Klockan tolv var vi tvungna att lämna rummen och vi hade redan satt vårt bagage i kafeterian.
Halv ett skulle vi träffa Mati, som skulle visa oss en för oss ny restaurang. Jag trodde inte mina ögon. Det var en otroligt brant ramp in till en vegetarisk restaurang. Inger hade fullt upp med att få bort en del skyltar och Emil fick hjälpa Mati in med sin elektriska rullstol. I Sverige hade jag aldrig besökt en sådan restaurang. För första gången fick jag en mat jag kunde acceptera, sämre var det för de övriga utom Mati för hon var vegetarian.
Klockan 16 hämtade taxi Inger, Mats och mig för att föra oss till Barcelona Aerport. Emil skulle vidare för en ny intervju i Valencia och vi tog avsked även av Mati som bistått oss varje dag.
Väl framme vid flygplatsen och Ingers flygvana gick allting som på räls med undantag för mig som glömt plocka bort alla metalldelar från mina fickor så jag fick gå flera gånger genom röntgenskärmarna. Hjälpen vi fick att komma till rätt Gate och ombord på flygplanet var mycket bra. Detta plan var nog något äldre än på ditresan, det bullrade mycket mer och jag hade konstant lock för öronen. När vi skulle landa på Arlanda skakade planet oroväckande för Inger, för mig var det ju min andra flygresa så jag hade ju ingen vana vid landningar.
Vi hade ca 25 grader varmt i Barcelona före avfärd och kom till Arlanda med en temperatur på 4 grader.
Väl anlända hämtade vi snabbt vårt bagage men eftersom flyget var försenat och vi fick fin hjälp av flygpersonal kunde Inger lämna oss för att inte missa bussen till Stockholm där hon bor. Taxin var på plats och efter ett litet sökande kom vi fram till hotellet, som fortfarande var otillgängligt.
Extrabädden på rummet var borta, de skulle köpa nya till rummen men personalen satte kvickt dit en mindre bekväm säng för mig men det gällde ju bara en natt.
Nästa dag den 15 oktober lämnade vi hotellet och började bilresan ner till Höör. Redan på flygplanet började jag känna obehag i halsen det gjorde mer och mer ont. Det blev en jobbig färd ner till Höör. Vi stannade under färden bland annat till i Stavsjö med Brahehus som jag trodde Mats skulle kunna komma nära men den ruinen är inte till för dem som sitter i rullstol. Jag var mycket lättad när jag åter var i Höör eftersom jag kände mig än sämre.
När jag skriver dessa minnesbilder är jag åter i god form.
Sammanfattningsvis kan man säga om skillnaderna i tillgänglighet mellan Sverige och Barcelona.
Övergångsställen har i Barcelona alltid 0-kant men i brantaste laget för personer i manuell rullstol. Trafikljus utan ticksignal vilket gör det svårt för synskadade. Det fanns taktilplattor i anslutning till övergångsställen. Men, hur kommer man dit? Vad följer man huskropparna eller trottoarkanterna? Jag fick inget svar på mina frågor.
Offentliga lokaler var till 95% otillgängliga om än i flesta fall med högst ett trappsteg. Men en ny lag är på väg som gör alla lokaler på 100 kvadratmeter eller mer helt tillgängliga.
För personer i rullstol fanns tre olika ställen med fina hjälpmedel för att kunna komma ut i havet och njuta av ett svalkande vatten och det fanns personal som hjälpte.
Med den personliga assistansen var det mycket sämre. De flesta funktionsnedsatta bor på vårdhem. Enligt Mati finns det ingen i hela Spanien som har det så som Mats och naturligtvis flera med honom.
Färdtjänsten fungerade mycket bra. Kom alltid på utsatt tid, ingen samåkning, obegränsat antal resor och kostade inte mer än kollektivtrafiken. Men uteslöt spontana resor eftersom man måste beställa resan 24 timmar i förväg.
Kollektivtrafiken var bra även om ännu inte allt var helt OK.
Till slut vill vi tacka Adolf Ratzka och Independent Living Institute för en intressant resa även om inte allt var helt tillgängligt men det är ju också en bra erfarenhet.
Av: Susanne Berg den 2010-09-02
Diskrimineringslag räcker inte!
[2010-09-01]
Starkare diskrimineringslag räcker inte.
Det kan tyckas girigt men inte ens ett tillägg till den nuvarande diskrimineringslagen, som klassar brist på skäliga anpassningar som diskriminering, är tillräckligt för mig.
Vad vi önskar se förverkligat efter ett val, oavsett vinnande regeringskombination, beror inte bara på egenskaper som funktionsnedsättning. Det beror på djupt personliga tolkningar om vad medborgarskap innebär.
Efter nästan tre decennier som funkis har jag kokat ner mina preferenser till att handla om två huvudkoncept: ”självbestämmande” och ”lika villkor”.
Jag antar att vi alla lever med olika behov av kontroll över det egna livet och tilltro till den egna kapaciteten.
I mitt fall är rätten till lika villkor i alla lägen prioriterad. Det är därför jag så starkt tror att utrotande av diskriminering och möjliggörande av delaktighet är grundläggande.
Jag vill att vi äntligen erkänner att otillgänglighet är diskriminering, att vi sätter till resurser för att skapa tillgänglighet till alla de samhällsområden där det gemensamma livet formas och pågår.
Det kan tyckas girigt men inte ens ett tillägg till den nuvarande diskrimineringslagen, som klassar brist på skäliga anpassningar som diskriminering, är tillräckligt för mig.
Tidsglappet mellan de elever som fick rätt till folkskola 1842 och sådana som jag med rörelsehinder är 120 år, 125 för elever med intellektuella funktionsnedsättningar.
Hela folkhemmet, det moderna samhället är byggt utan en tanke på funkisars inkludering.
Någonstans är det dags för alla dem, som kan delta på lika villkor 2010 därför att de klarar av att passera som normala, att sätta våra behov av ett samhälle anpassat också för oss först.
Så oavsett vinnande parti eller regeringskonstellation så önskar jag mig – nej jag förväntar mig – ett tillägg till diskrimineringslagstiftningen och en aggressiv satsning på tillgänglighet.
Jag förväntar mig också rätt till självbestämmande i det privata livet. Vi är bara så ”svaga” eller i behov av att ”tas omhand” som välfärdssystemet gör oss.
Att ha egen kontroll över resurser som möjliggör deltagande i samhället är en grundläggande förutsättning för att välja det som fungerar bäst för en själv.
Kontantstöd till personlig assistans är bara ett område där självbestämmande måste finnas.
Detta handlar inte om elitism. Det handlar om att få tillgång till möjligheten att själv ta makt över förutsättningarna i det egna vardagslivet och få vara huvudperson i sitt eget liv. Med rätt stöd kan det bli en verklighet för alla oavsett funktionsnedsättning.
Så oavsett vinnande parti eller regeringskonstellation förväntar jag mig att vi ska slippa höra mer snack om ”våra handikappade” och se mer agerande för att förverkliga ett självbestämt medborgarskap.
”Det är lätt att säga tulipanaros men att göra’t …?”, så jag avslutar med att säga att oavsett var ni börjar och slutar på önskelistan så håll äntligen upp med att bjuda in till små trevliga informationsträffar som aldrig leder någonstans.
Bjud in om ni menar allvar, inte annars. Det absolut minsta man kan förvänta sig av politik är att den är seriös.
Susanne Berg är skribent och debattör i funktionshinderfrågor.
Av: Susanne Berg den 2010-06-14
Pedagogiska leksaker!
Funkisar som pedagogiska leksaker.
Veckan efter Marschen för tillgänglighet arrangerar vi på Independent Living Institute ett seminarium där Stockholmspolitiker från fyra partier ingår i en panel. Jag käkar penicillin, är trött och fungerar som moderator. Jag vet exakt ögonblicket då adrenalinkicken sätter in; då vänsterpartiets representant levererar budskapet att de ska bjuda in funkisrörelsen för att få del av vår kunskap.
Det är inte det att jag inte tycker att vi har kunskap, eller att vi inte ska tala i egen sak, eller att det är oviktigt att lyssna på det vi säger. Egentligen är det inget fel på hennes budskap. Problemet är bara att det sagts såååå ofta förut. Om vår kunskap verkligen värderades högt så borde väl makthavare och andra lyssna bättre. Vår roll tycks vara att upprepa samma kunskap i all evighet; om och om igen som repiga vinylskivor för döva öron.
Helt plötsligt känner jag hornen i pannan växa och hör mig själv säga: ”Du får väl se om någon är intresserad av att komma när du bjuder in.” Det är naturligtvis en kalldusch och jag förklarar att funkisarna i salen kanske har tröttnat på att föreläsa för politiker efter politiker. Det kanske är examensdags.
Dimman har lagt sig. Tankarna har samlats. Och jag inser att detta är precis vad jag fortfarande känner. Ett av mina minnen av att bli funkis vid 23 års ålder är denna oändliga radda med frågor från kända och okända människor; och alla som talade om för mig hur viktigt det var att jag svarade och förklarade. Hur skulle annars folk förstå? Exakt vad folk skulle förstå var det ingen som förklarade. Själv har jag fortfarande ingen aning eftersom förståelsen mestadels tycks utebli.
Den slutsats jag drar av alltihop är att det endast är okej att efterfråga kunskap när den faktiskt ska användas. Det är viktigt att efterfråga kunskap om vad som saknas för att skapa delaktighet om man tänker åtgärda bristerna. Detta är att efterfråga kunskap. Om man endast efterfrågar allmän information som i sig inte kan användas till att åtgärda saker så handlar det väl inte om kunskap? Det är väl bara nyfikenhet? Om man ställer frågor som man redan fått svar på; om man efterfrågar kunskap som man aldrig använder. Är inte det att missbruka människors tid och energi? Är inte det att manipulera oss till att tro att vi blir hörda.
Jag svarar och förklarar regelbundet på frågor. Jag förmedlar min kunskap i en massa sammanhang. Men ett har jag lärt mig. Man kan inte leva sitt liv som en pedagogisk leksak för ointresserade. Så fråga gärna om du behöver min kunskap för att göra något. Är du bara nyfiken eller fiskar sympati och röster i allmänhet så sysselsätt dig med annat. Framför allt, om du är politiker så fundera över hur många gånger du efterfrågat kunskap utan att använda den till samhällsförbättringar innan du frågar igen.
Dags att sätta på sig blåbyxorna. Slutexamen närmar sig!
Denna länk leder till fler av författarens artiklar
Av: Hans Filipsson & Emma Johansson den 2010-06-03
Otillgänglighetens apartheid
2010-05-28
År 2010 skulle Sverige vara ett tillgängligt land. Funktionshinder skapas av samhället och kan därmed också elimineras av samhället. Det slog dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) fast år 2000 i inledningen av propositionen Från patient till medborgare. Skillnaden från då är hårfin. En miljon upplever dagligen diskriminering på grund av otillgänglighet.
Det har gått tio år sedan Engqvist beskrev ett land där alla har rätt att vara medborgare. Ett samhälle där man har rätt att vara delaktig även med nedsatt syn, hörsel, rörelseförmåga eller andra funktionsnedsättningar. Ett land där man får komma in genom samma dörr som alla andra och inte vara hänvisad till ingången genom lagret. Ett samhälle där man får träffa sin älskade så många gånger man vill utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för ”fritid” eller våga åka buss och veta att hållplatserna ropas ut så att man själv slipper fråga hela tiden var man är.
År 2010 är Sverige fortfarande i stor utsträckning lika stängt och diskriminerande otillgängligt som då, år 2000. En del har gjorts, men i det stora hela är bilden densamma.
Vi med funktionsnedsättningar utestängs från daghem, skolor, bostadsområden, arbetsplatser, restauranger, biografer, idrottsanläggningar, hemsidor, bussar, tåg, tunnelbanor, färjor och butiker. En femtedel av befolkningen har minst en funktionsnedsättning och berörs direkt av diskrimineringen. Hälften av oss upplever diskrimineringen dagligen, enligt en undersökning av Statistiska Centralbyrån. Men det stannar inte där. Otillgängligheten berör barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar - kort sagt: samhället i stort.
När Sveriges Radio granskar situationen i Sverige för oss med funktionsnedsättningar får programserien namnet ”Välviljans Apartheid”.
Titeln är stark men beskriver situationen bättre än vi själva vågar benämna den. Vi är idag andra klassens medborgare. Det accepterar vi inte längre. Vi kräver att få komma in, fram och runt som alla andra. Det handlar inte om extra favörer. Det handlar om att inte utestängas och diskrimineras.
Tycker samhället att det är okej att var femte person utsätts för diskriminerande otillgänglighet? Nej. Ingen som får frågan tycker det. Det råder politisk enighet över blockgränserna. Men välvilja räcker inte för att öppna landet. Den sträcker sig nämligen bara tills det börjar kosta pengar. Då är välviljan slut.
Samtidigt tycks man blunda för ekonomiska argument för tillgänglighet: Personer med funktionsnedsättningar handlar enligt Konsumentverket och Svensk Handel för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta stiger summan till 140 miljarder.
I 40 år har vi haft tandlösa regler som ska tillgängliggöra Sverige. Ändå är 60-90 procent av svenska stadskärnor helt eller delvis otillgängliga år 2010.
Inför den nya diskrimineringslagen, som trädde i kraft i januari 2009, fanns otillgänglighet med som diskrimineringsgrund. I sista stund lyftes det dock – som enda del – ur lagförslaget med hänvisning till att frågan inte var tillräckligt utredd.
Det är den nu. Sedan fem månader tillbaka ligger en utredning på 830 sidor på regeringens bord och så sent som igår, torsdag 27 maj, kom äntligen besked från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att det kommer ett förslag. Men först ska det ut på remiss och ytterligare en utredning om vilka kostnader det kan leda till för privata och offentliga aktörer ska göras innan det slutligen blir ett lagförslag till riksdagen. Som om 830 sidor och 20 års utredningar inte vore nog. Det finns inte längre några ursäkter för att förhala beslutet om en lag som benämner otillgängligheten vid dess rätta namn: diskriminering som måste åtgärdas.
Följ USA:s, Frankrikes, Storbritanniens, Norges med fleras exempel: Gör otillgänglighet till ett diskrimineringsbrott. Först då kan vi på allvar börja riva den exkluderingens skamfulla mur som är så ovärdig ett land som Sverige år 2010.
Hans Filipsson och Emma Johansson, språkrör Marschen för tillgänglighet.
Fotnot: Marschen för tillgänglighet är en årlig demonstration där den samlade svenska handikapprörelsen tillsammans med en mängd andra organisationer kräver en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering. I år går marschen på följande 31 orter lördagen den 29 maj: Askersund, Boden, Borlänge, Eskilstuna, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Hofors, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Kumla, Ljusdal, Malmö, Norrköping, Norsjö, Sandviken, Stockholm, Strömsund, Sundsvall, Svenstavik, Uddevalla, Umeå, Uppsala, Varberg, Vänersborg, Västerås, Växjö, Örebro, Örkelljunga och Östersund.
Mer information finns på www.marschen.se
Av: Göran Dahlgren & Kjell Winberg den 2010-05-09
Enkelt avhjälpta hinder
Det kom ett brev från Höörs kommun 2010-04-0923 med diarienummer 2005/1425.
Med följande text:
”Anmälan om enkelt avhjälpta hinder i Höörs kommun
Nya Torg
2005/1425 Pizzeria Kreta, 2010/0156 Falkenklevs Mode AB, 2010/0152 Svensk Fastighetsförmedling, Larssons Ur optik guld Stjärnurmakarna, (99 present AB), Laroth & stedth, Klipphörnan, Pizzabagaren kebabhouse, Blomsterverkstan Interflora, 2010/0153 Åkessons Ost, Kryddor & delikatesser, Klinik lillfot, Höörs hälsokostaffär, Damernas konfektion i Höör AB, Köttboden, 2005/1434 Meddo dropin solarium, 2005/1435 Filadelfia kyrkan Charisma kyrkan, 2010/0155 Alms Foto, 2010/0371 Boijertz Konditori i Höör AB, 2005/1414 Övergångsställe, ingen nollkant, 2005/1415 Övergångsställe, ingen nollkant,
Pågående handläggning.
Med anledning av inkommen anmälan om enkelt avhjälpta hinder kommer samtliga ovanstående objekt att åtgärdas när torget kommer att byggas om vilket är beräknat att påbörjas under 2010.
Med vänlig hälsning
Miljö- och byggmyndigheten
Göran Dahlgren
Byggnadsinspektör ”
Mitt svar:
Göran Dahlgren,
Tack för brev angående ”Anmälan om enkelt avhjälpta hinder i Höörs kommun”.
Du skriver: ”…ovanstående objekt att åtgärdas när torget kommer att byggas om vilket är beräknat att påbörjas under 2010.”
Det är länge sedan Nya Torg beräknades omändras. Flera funktionsnedsatta i kvarteret Myggan har sedan flera år, ringt och bett om övergångsställe så att de utan hinder skulle kunna ta sig till COOP dock utan att någon förändring skett.
För 44 år sedan fattade riksdagen beslut om att offentliga lokaler skulle göras tillgängliga. 1993 ratificerades FN:s standardregler för personer med funktionsnedsättningar. 2000 beslutade riksdagen i ”Från patient till medborgare” att senast 2010 skulle enkelt avhjälpta hinder vara borttagna. De flesta kommuner inklusive Höör har väntat i det längsta med att göra förändringarna. Varför?
Jag tolkar tillsammans med flertalet funktionsnedsatta att såväl offentliga sektorns tjänstemän som politiker inte har en aning om vad det innebär att leva med funktionsnedsättningar. Att dagligen stoppas av onödiga hinder och därmed känna sig diskriminerad och kränkt av ett Sverige, som påstås vara ett samhälle för alla.
Vi ser nu fram emot en snar förändring och förbättring.
Med vänlig hälsning
Kjell Winberg
Av: Kjell Winberg den 2010-04-02
Gud & funkisar!
Vad tycker Gud om funkisar?
Så löd rubriken för flera intervjuer av olika religionskunniga personer i Stiletten 4/2009 och 1/2010. Stiletten är en tidning för Independet Living i Sverige.
Det är en mycket intressant läsning om den kristna kyrkans syn att det var demonisk aktivitet som låg bakom vissa funktionsnedsättningar, till exempel epilepsi eller vara ett Guds straff.
Kyrkofadern Augustinus som ansåg att döva inte kunde vara troende och därför förvägrades nattvarden.
Martin Luther, påstod att intellektuella funktionshinder var djävulens verk. Han föreslog att en utvecklingsstörd pojke skulle dödas. I många kristna kretsar har man långt in på 1900-talet gömt undan funktionshindrade och försökt med djävulsutdrivningar.
Mycket tidigare fanns en mera human syn.
På fyrahundratalet startade den kristna kyrkan olika boenden för personer med funktionsnedsättningar. En av dem var den berömde biskopen Nicholas, som verkade i ett område i nuvarande södra Turkiet. Han är upphovet till Santa Claus – jultomten.
Någon arvsynd finns inte inom Islam. Ändå vet jag genom muslimska bekanta att det finns muslimer som gömmer undan sina funktionshindrade barn eftersom de tolkar det som ett Guds straff.
De heliga skrifterna har många gånger motsägelsefulla uppgifter vilket gör det svårt för folket att förstå och som regeringar tar som grund för att förtrycka folket.
Trots att de abrahamitiska religionerna (Judendom, Kristendom & Islam) är flera tusen år gamla så är det först på senare år som deras helgedomar börjar bli tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar. Det tycks vara svårt för troende att se alla människor som Guds barn.
Av: Kjell Winberg den 2010-03-29
Utan bil.
Flera av våra politiker vill att vi ska åka mera med kollektivtrafiken.
Avgassystemet gick sönder på min bil så jag var tvungen att köra till min vanliga verkstad. Jag bor i Höör och verkstaden 17 km bort, i Hörby. Jag lämnade in bilen och tänkte åka buss hem. Först om två timmar gick en buss varför jag beslutade mig för att gå hem. På vägen hem kom en granne körandes och tog upp mig – ibland ska man ha tur.
Nu måste jag ta reda på när tågen går eftersom jag måste till min son i Ängelholm. Det var lättare sagt än gjort. På stationen eller på perrongen fanns ingen tågtidtabell. Jag går till Pågakiosken. Tre trappsteg upp, som stoppat mig om jag suttit i rullstol. Väl där fick jag reda på att biljetten inte får vara mer än högst 3 timmar gammal och att köpa biljett i automaten är inte lätt för den som inte är van vid denna typ av resa.
En tågresa från Höör till Ängelholm tar ca 3 timmar i anspråk. Man kör med bil från Höör till Ängelholm på ca 1 timme. Det är inte konstigt att folk hellre kör bil än använder en dåligt utformad kollektivtrafik, som dessutom är ytterst krångligt för den oinvigde.
Sitter man i rullstol är de gamla Pågatågen bäst eftersom de har en bred utdragbar ramp med avåkningsskydd. Sämre är det för syn- och hörselskadade. I år ska Sverige vara tillgängligt. Det verkar som politiker och andra beslutsfattare inte lever i samhället eller lever de med skygglappar för ögonen och därmed endast ser vad de önskar se. De kanske behövde vara utan bil ett tag?
Livet är en ständig kamp mellan gott och ont. Av det otillgängliga lärde jag mig något nytt och som grädde på moset fick jag skjuts och slapp gå de 17 kilometrarna.
Av: Per Lärka & Kjell Winberg den 2010-03-17
Människosynen
Ansvarig utgivare Sydnytt/Blekingenytt: Per Lärka, 2010-03-16
I snart sex år har en afghansk pojke varit på flykt genom Europa. Nu är han för andra gången i Malmö, men kommer återigen att avvisas till Belgien. Där har han en gång via sina fingeravtryck sökt asyl och därmed är det dit han ständigt skickas tillbaka.
- Jag har börjat hata mina fingeravtryck, de gör att jag skickas som en fotboll över Europa, säger sjuttonårige Reza Ahmad.
När Reza bara var sex år gammal skickades han med sin farbror till Iran.
-Men där behandlas afghaner väldigt illa, så jag ville därifrån.
Gummibåt
Tillsammans med en afghansk familj tog han sig 2005 vidare till Turkiet och sen med en liten gummibåt över havet till Grekland.
-Vi paddlade och rodde i åtta timmar.
I Grekland låstes han in och fick lämna sina fingeravtryck. Därefter placerades han i en familj eftersom han var ett barn.
- Familjen var bra, men jag förstod att jag inte skulle få stanna kvar i Grekland.
Gömd i lastbil
Efter ett och ett halvt år lämnade han Grekland, gömd i en lastbil med apelsiner på väg till Italien.
- Jag hamnade i en kylbil och höll på att frysa ihjäl. När jag kom fram var mina läppar såriga och svarta och ögonen var som isbitar.
Han släpptes av mitt på en italiensk motorväg, men tog sig så småningom till Rom där han sen levde i flera månader.
-Vi sov på tågstationen och på dagarna fick vi mat via kyrkan och andra organisationer.
Levde i park
Nästa flykt gick med tåg mot Paris, fast någon biljett hade han inte råd att köpa.
- Man får åka en bit, sen blir man avslängd. Och så åka en bit igen.
Den franska polisen var "bättre" än den italienska. Men det fanns ingenstans att sova inomhus i den franska huvudstaden.
- Jag levde i en park tillsammans med många andra unga flyktingar. Det var kallt på nätterna, men vi hade ingen annanstans att ta vägen.
Han lämnade Paris för en ny biljettlös tågresa norrut. I Belgien klev polisen in i hans kupé. Han tvingades lämna fingeravtryck och därmed hade han också sökt asyl i Belgien.
-Jag förklarade att jag inte ville ha asyl, jag ville inte stanna i Belgien, men de sa att "nu kommer du alltid att skickas tillbaka hit".
Skickades tillbaka
Nästan två år blev Reza sen kvar i Belgien, utan att få asyl. Till slut tog han sig sakta norrut via Holland och Tyskland till Malmö 2009.
Där hittade Migrationsverket genast hans fingeravtryck i den stora europeiska databasen över asylsökande. Därmed fick han inte sina asylskäl prövade i Sverige utan skickades tillbaka till Belgien. I EU:s s k Dublinförordning står det att asylsökande alltid ska sändas tillbaka till det första land där de lämnat sina fingeravtryck.
- Men i Belgien fick jag ingen asyl. De ville genast skicka mig tillbaka till Afghanistan.
Ingen kontakt
Reza har inte varit i Afghanistan sen han var sex år. Han har ingen kontakt med sin familj längre.
-För mig finns inget liv i Afghanistan. Det är ett land i krig.
När avvisningen närmade sig gick han under jorden i Belgien och tog sig sen tillbaka till Malmö strax före jul. Nu bor han på ett transitboende utanför Trelleborg. Han fick nyligen besked om att han ska skickas tillbaka till Belgien igen, för där har han sökt asyl.
Fingeravtrycken som han lämnade i Grekland för mer än fem år sen har inte kommit in i databasen eftersom han då var under 14 år.
Hade de gjort det så hade Reza kanske fått stanna i Sverige. Migrationsverket avvisar inte längre minderåriga till Grekland, men däremot till Belgien där hans fingeravtryck finns registrerade.
Hatar fingrarna
-Jag hatar mina fingeravtryck, de gör att jag alltid skickas tillbaka till ett land där jag inte får stanna.
Han har försökt slipa bort fingeravtrycken, han har bränt sina fingertoppar med strykjärn.
-Men inget hjälper, avtrycken växer tillbaka. Nu skickas jag som en fotboll över Europa.
Min kommentar: Hur kan det vara möjligt att ett demokratiskt och kristet Europa kan behandla människor så illa? Reza är långt ifrån ensam om denna behandling. Det är representativ demokrati i flertalet av europas länder. Representerar lagstiftarna, politikerna, väljarna? Kristna som inte ens lever upp till första budet kallar inte jag för kristna.
Första budet enligt Jesus i Matteusevangeliet 22:36-40.
En laglärds fråga till Jesus: ”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Jesus svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: ”Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”
Lagen = de heliga skrifterna, Torán och Moseböckerna.
Profeterna = Guds talmän, med huvuduppgift att föra folket tillbaka till Gud, de hade ett tydligt socialt budskap, att Gud värnade om de fattiga och ville att hans folk också skulle göra det.
Förhållandet för långvarigt sjuka eller funktionsnedsatta är lika illa fast de slipper sändas från land till land. Det är en vidrig människosyn som råder bland beslutsfattare runt om i Europa. Jag skäms!
Denna länk leder till Sydnytt och så länge det går att lyssna till
Av: Kjell Winberg den 2010-03-01
Våra skattepengar!
Kent Werne, frilandsjournalist och författare skriver i Ordfront 1/2010 att en stor del av den skattefinansierade välfärden drivs av företag som Carema, Attendo Care, Capio och AcadeMedia. De vet hur man undviker höga skatter, gör stora vinster och att det mesta försvinner ut ur Sverige.
Svenskfödda Capio är en av Europas största sjukvårdskoncerner, med sjukhus i Spanien, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Capio omsätter 13 miljarder kronor per år. I Sverige, där Capio bland annat driver S:t Görans sjukhus i Stockholm, är omsättningen 3,4 miljarder, varav 98 % kommer från skattepengar. Capio är störst inom svensk sjukvård. Inom äldreomsorgen toppar Attendo Care, med verksamhet i 80 svenska kommuner och en omsättning på 3 miljarder svenska skattekronor.
Carema, herre på den svenska vårdtäppan, driver 104 äldre- och korttidsboenden, 44 hemtjänstenheter, 132 gruppboenden för funktionshindrade, 33 dagligverksamheter, 31 psykiatriboenden, 7 psykiatrimottagningar, 3 specialistmottagningar, 2 härbärgen och ett sjukhus. Carema är bara ett varumärke. Koncernen är nordisk och kallar sig Ambea och deras förtjänst från svenska kommuner och landsting var 2008, 4,38 miljarder.
De 10 största koncernerna inom vården och skolan hade 2008 en omsättning i Sverige på drygt 21 miljarder och nästan allt från skattepengar enligt deras årsredovisningar. Mer ska det bli, av affärsplanerna att döma.
Kent Werne fortsätter i sin artikel att förklara en skrämmande utveckling. Den som är intresserad av vart våra skattepengar tar vägen bör läsa hela artikeln. Jag tycker inte man ska tjäna pengar på sjuka, funktionshindrade eller skolelever.
Denna länk leder till en sammanfattning på Ordfronts hemsida. Du kan även köpa tidskriften
Av: Kjell Winberg den 2010-02-20
Staten ska betala!
Vid ett samtal med en kommunal byggnadsinspektör så kommer kommunens ”Tillgänglighetsguide” att peka ut de näringsidkare vars entréer inte är tillgängliga. Det blir en liknade effekt som Marschen för tillgänglighets anmälningsaktion fast denna går flera steg längre. Anmälningarna går till Diskrimineringsombudsmannen, DO, som rapporterar till regeringen och vår förhoppning blir att denna reagerar och lägger förslag till riksdagen om att otillgänglighet ÄR DISKRIMINERING.
Samhället blir inte tillgängligare med en ”Tillgänglighetsguide” och tyvärr drabbas småföretagare extra hårt av såväl guide som anmälningsaktion men vi tvingas agera och hoppas på förståelse för att få ett samhälle åt alla landets medborgare i enlighet med riksdagens fattade beslut.
Varken näringsidkare eller fastighetsägare kan göra ramper hur som helst eftersom trottoarerna i de flesta fall är kommunägda eller som i Båstad där trottoarerna delas av kommunen och Vägverket. Vill de sistnämnda inte göra förändringar då kan näringsidkare och fastighetsägare inte göra någonting.
De ramper som byggs blir i flesta fall för branta och det är märkligt att inte Boverkets rekommendationer om en lutning på 1:20 går fram eller så struntar man fullkomligt i rekommendationerna, man har ju gjort en ramp. Den egentliga meningen är ju att personer i rullstol eller med rollator ska kunna ta sig in utan annan persons hjälp och då får inte rampen vara för brant eftersom flera personer i rullstol skulle tippa baklänges eller inte orka ta sig upp för rampen.
En annan svårighet är att ingen med säkerhet vet vad ett enkelt avhjälpt hinder är.
Så här skriver Boverket: ”Med enkelt avhjälpta hinder avses sådana hinder som med hänsyn till nyttan av åtgärden och förutsättningarna på platsen kan anses rimliga att avhjälpa. De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren. Föreskrifterna gäller om de hinder som ska undanröjas är enkelt att avhjälpa.”
Här finns många frågetecken. Vad är ”nyttan av åtgärden”, ”rimliga att avhjälpa” och ”orimligt betungande”? – om viljan verkligen finns åtgärdar man så det blir ett samhälle för alla.
I rättvisans namn borde staten stå för kostnaderna och inte belasta företagarna eller husägarna. Dessutom måste lagarna skrivas tydligare så ingen kan låta bli att göra Sverige tillgängligt alla sina medborgare.
Av: Kjell Winberg den 2010-02-01
Partiledardebatten
Jag lyssnade den 31 januari med spänning på partiledardebatten i Agenda.
Förmodligen ställs frågorna efter överenskommelse mellan journalisterna och politikerna vilka frågor som ska tas upp till debatt.
Den senaste tiden har det i media diskuterats mycket över den kränkning och de 60 (enligt IFA, Intressegruppen för Assistansberättigade) som förlorat sin personliga assistent genom Försäkringskassans sedan mer än två år fattade beslut. Inte en enda fråga som berörde dessa hårt drabbade funktionsnedsatta – men väl det fåtal kvinnor som i Sverige bär burka! Var dessa få kvinnor viktigare än de gravt funktionsnedsatta?
Är det journalisterna eller politikerna som inte tycker det är en viktig fråga att funktionsnedsatta i vårt land ska ha en möjlighet att leva ett värdigt mänskligt liv?
Ps Enligt svar från Agendaredaktionen är det de som bestämmer frågorna. Ds
Av: Kjell Winberg den 2010-01-02
50 år som vegetarian - Varför?
Redan som mycket litet barn hade jag svår huvudvärk, som betecknades som migrän. Från början kanske en gång i månaden, det ökade, så vid fyllda 25 år fick jag medicinera mot värken upp till fyra gånger i veckan.
Redan vid 15 års ålder blev jag av råkostare rekommenderad att leva vegetarisk för då skulle migränen upphöra. Jag vågade inte eftersom jag hade en mycket spenslig kropp och fick alltid höra därför. Dessutom fick jag äta ute på restaurang och det var svårt på dessa enkla matställen att få vegetarisk kost och än svårare med råkost.
Vid närmare 26 års ålder, 1960, tänkte jag som så: Jag kan inte förkasta något, som jag inte provat. Jag provar en vecka eftersom en vecka är ju ingenting av ett liv på 67 år (pensionsåldern). När man inte har ont tänker man inte på att man normalt brukar ha det. Då fem dagar förflutit vaknar jag med huvudvärk. Aha! Jag har ju inte haft ont så nu måste jag prova. Jag tar ingen medicin. Kör till Ribersborgs kallbadhus i Malmö och tar ett morgondopp innan jag cyklar till jobbet. När jag anlände till jobbet var värken borta. Den kommer till frukost, sa jag. Inget hände och när eftermiddagen kom och jag fortfarande var utan värk beslöt jag att fortsätta en vecka till. Det är som sagt nu 50 år sedan, utan huvudvärk och ett mag- och tarmsystem som fungerar vilket det inte gjort tidigare.
Jag har vid 76 års ålder medicinska toppenvärden och arbetar fortfarande.
Idag förstår jag inte varför man måste döda djur när det inte behövs! Dessutom är det en fördel för den globala miljön att leva vegetariskt. För mer än 40 år sedan höll jag föredrag om ”Lev vegetariskt – Rädda världen!”. Om man vill uppnå ett högre mått av hälsa då måste man tänka självständigt, våga prova och inte luras av en mängd myndighets experter!
Av: Kjell Winberg den 2009-12-09
Se om ditt liv.
Jag skrev följande i juni 2007:
Socialstyrelsen
”Hörde att Socialstyrelsen talat om hur illa det är för åldriga pensionärer att förflytta sig i sina bostäder på grund av onödiga hinder, som trösklar, tunga dörrar, trappor och avsaknad av hiss. De sitter som fångar i sina bostäder.
Inga nyheter
Detta är inga nyheter. När jag för nära trettio år sedan läste friskvård vid högskolan i Kristianstad visades forskningsresultat om hur funktionsnedsättningar kraftigt ökar från 65 års ålder upp till 85 då den statistiska kurvan planar ut. Men redan före 65 års ålder är det många i vårt samhälle som stoppas av onödiga hinder i såväl bostäder som i offentliga miljöer.
Trots fattade beslut
Trots lagstiftningar och andra fattade beslut om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar struntar offentliga sektorns tjänstemän och fram för allt kommunpolitiker att bry sig. Det är ren och skär diskriminering av människor med funktionsnedsättningar, oavsett personens ålder. Inte ens nybyggda bostadshus och offentliga miljöer byggs tillgängliga. Det verkar vara okunniga empatilösa personer som styr vårt land.
Många människor har demonstrerat runt om i vårt land med krav på lagändring så diskriminering i lag klassas som diskriminering och att kännbara bötesbelopp ska krävas av dem som bryter mot lagen.
Utan förvarning
Utan förvarning drabbas många friska personer av livslånga funktionsnedsättningar på endast bråkdelen av en sekund. Se om ditt liv innan det är för sent!”
Det är inte mycket som förändrats fram till idag.
Av: Kjell Winberg den 2009-09-22
Blir Sverige tillgängligt?
Kommer Sverige någonsin bli tillgängligt rörelsehindrade medborgare?
Jag och min son anmälde hösten 2005 otillgängliga offentliga lokaler i bland annat Höörs kommun. Nu 2009, 4 år senare, fick jag ett och min son 2 rekommenderade brev med mottagningsbevis från Höörs kommun om beslut angående tre objekt, Brödboden, Tösernas Spel & Gott och Hårmixarna, där två trappsteg utgjorde stopp för person i rullstol.
Anledningen till sitt beslut för Brödboden var: ”Det finns inga förutsättningar på plats för att anordna ramp på grund av för smal gång- och cykelbana. Därför bedöms trappstegen inte som enkelt avhjälpt hinder.”
För Tösernas Spel & Gott: ”Det finns inga förutsättningar på plats för att anordna ramp på grund av för smal gång- och cykelbana, övergångsställe, sluttande och smal trottoar åt andra hållet. Därför bedöms trappstegen inte som enkelt avhjälpt hinder.”
För Hårmixarna: ”Det finns inga förutsättningar på plats för att anordna ramp på grund av för smal gångbana. Därför bedöms trappstegen inte som enkelt avhjälpt hinder.”
Bilder på ovanstående objekt finns under Kan bli bättre.
Skäl för besluten var följande: Enligt BFS 2003:19 HIN 1 6 § ”Fysiska hinder i form av mindre nivåskillnader, tunga dörrar och felaktigt placerade eller felaktigt utformade manöverdon skall undanröjas.” och BFS 2003:19 HIN 1 5 § ”Föreskrifterna i 6-18 §§ gäller endast om de hinder som skall undanröjas är enkelt avhjälpta. Med enkelt avhjälpta hinder avses sådana hinder som med hänsyn till nyttan av åtgärden och förutsättningarna på platsen kan anses rimliga att avhjälpa. De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren.”
Min kommentar:
I de flesta kommuner är trottoarerna smala och särskilt i de äldre stadsdelarna. Riksdagen fattade 1966 beslut om att offentliga lokaler skulle göras tillgängliga för funktionshindrade personer. Om vilja verkligen funnits då hade man under dessa 43 år kunnat åstadkomma stora förändringar. Exempelvis när en näringsidkare upphört med sin verksamhet då skulle lokalen inte längre få hyras ut som offentlig lokal med mindre än att den gjorts tillgänglig. Om detta inte låter sig göras måste lokalen användas på annat sätt. Eller när kommunen eller vägverket byggt om gator och gångbanor då gjort affärsentréerna tillgängliga.
Varför belasta den enskilde fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren med denna ombyggnadskostnad? Det ska vara vi alla, staten, som ser till att alla dess medborgare blir lika värda och med samma rättigheter för att kunna deltaga i samhället som ännu icke funktionsnedsatta och därmed bli jämlika.
Genom att fatta beslut, i enlighet med Höörs kommun, då lär Sverige aldrig bli tillgängligt. Fullt i strid med uttalanden om att Sverige är ett kristet land. Det är i strid med grundlagen om alla människors lika värde och rättigheter eller med riksdagens förklaring om demokrati. Det strider även med FN:s förklaring om MR eller de konventioner Sveriges politiker drivit och ratificerat.
Hur vill ni politiker och offentliga sektorns tjänstemän ha Sverige?!
Av: Kjell Winberg den 2009-08-16
Massanmälningsaktion!
Lördagen den 22 augusti 2009 börjar Marschen för tillgänglighets massanmälningsaktion.
Denna gång tänker jag åter deltar i kommunerna Hörby, Höör och Ängelholm eftersom jag mestadels vistas i dessa kommuner. Helst skulle jag vilja täcka hela kommunen men därtill räcker inte min tid. Jag får huvudsakligen koncentrera mig på de centrala delarna av respektive kommun.
Jag har redan gått runt och fotograferat samt konstaterat att nästan ingenting är förändrat på de fyra år som gått då jag för första gången deltog.
En sak har gjort mig bedrövad. Flera av de otillgängliga butikerna innehavs av nysvenskar som en persons företag eller där hela familjen deltar i kampen för att klara sig själva och inte ligga samhället till last. Eller arbetslösa som lyssnat på politikerna om att starta egna företag.
Tyvärr måste jag anmäla även dessa för att driva på kommunerna att göra något vettigt för dessa småföretagare.
Om kommunpolitikerna och deras tjänstemän varit tillräckligt kreativa då hade de sett till att det funnits tillgängliga byggnader där dessa företagare för en billig peng kunnat hyra in sig och därigenom blivit en inkomstkälla för kommunen. Samtidigt hade man levt upp till riksdagens beslut, ”Från patient till medborgare”, om ett samhälle för alla, med eller utan funktionsnedsättningar.
Det är kommunernas skyldighet att upplysa fastighetsägare och företagare om att deras offentliga lokaler såsom butiker, restauranger, läkarmottagningar etc. ska vara tillgängliga även för personer med funktionsnedsättningar. Utöver ovanstående måste även kommunernas offentliga platser vara tillgängliga och här är stora brister!
De styrande verkar inte ha någon självbevarelsedrift eller medkänsla med dem som mist fysiska eller psykiska funktioner. Ingen har någon garantisedel om att få leva hela livet utan funktionsnedsättning. Det går snabbt att förlora! På bråkdelen av EN sekund och utan förvarning.
Av: Kjell Winberg den 2009-07-31
Bryter politiker mot lagar?
Bryter inte flertalet politiker mot svensk lag?
Idag talas det mycket om landshövding Marianne Samuelssons agerande på Gotland. Men gör inte exempelvis kommunpolitiker detsamma då de inte beviljar medel så Enkelt Avhjälpta Hinder avlägsnas enligt riksdagens beslut 2009-05-31 ”Från patient till medborgare”?
Riksdagsledamöterna är ju seende personer. Ser de inte hur lite kommunerna har åtgärdat? Det är ju bara 17 månader kvar tills Sverige ska vara tillgängligt. Eller de vet kanske inte vilka hinder funktionshindrade dagligen möter trots att de fattat sitt beslut?
För varje dag ökar min tveksamhet till att nästa år gå till valurnorna.
Av: Kjell Winberg den 2009-06-08
Min oro ökar!
Nu har EU-valet avslutats och trots att jag läst ganska mycket av vad kandidaterna och partierna haft att säga så har jag inte funnit ett enda ord om vad man tänker göra för tillgängligheten för de ca 99 miljoner funktionsnedsatta i Europa. Även om tillgängligheten varierar i Europas länder så kan man ändå konstatera att funktionsnedsatta inte betraktas som likvärdiga andra medborgare.
Är de en för liten grupp för att vara intressanta?
Extrempartier har blivit starkare vilken påföljd får det för funktionsnedsatta?
Jag vet inte men min oro ökar.
Av: Kjell Winberg den 2009-06-03
Varför detta plötsliga intresse?
Hur ska man tolka politikernas plötsliga intresse av att deltaga i Marschen för tillgänglighet?
Kan det bero på det stundande EU-valet och det förberedande arbetet inför nästa års val?
Oppositionen representeras i Stockholm av partiledarna Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly. Alliansen representeras av riksdagsledamöter från Centern av Kenneth Johansson och Folkpartiet av Tobias Krantz medan Kd av kommunminister Mats Odell, det tyngsta namnet och ensam ur regeringen. Moderaterna representeras vid Marschen för Tillgänglighet i Halmstad av riksdagsledamoten Anne Marie Brodén.
Det är glädjande att dessa politiker anser att otillgänglighet för personer med funktionsnedsättningar är diskriminering men kan det leda till en lagstiftning?
En sak är säkert Sverige blir inte tillgängligt år 2010! Det är bedrövligt.
Av: Kjell Winberg den 2009-03-30
Det gäller att se helheten.
Jag tänker nu först och främst se hindren för rörelsehindrade, syn- och hörselskadade med början i bostaden för att sakta nå ut i samhället.
När ett gångproblem uppstår måste mattorna bort från golven. Liksom trösklar och ojämnheter vid övergång från linoleumgolv till parkett, som är ett par cm högre. Parkett är mindre bra för den som sitter i rullstol eftersom saltblandad snö löser upp lacken och träet svartnar om det inte torkas upp. Önskvärt vore dörrar med 90 cm dörröppning för person med rollator eller rullstol. Karmarna kontrastmålas för synsvaga. För den som sitter i rullstol krävs stora utrymmen i såväl hall, kök, toalett som sovrum.
Stor hall där såväl rollator som rullstol kan ställas.
Den som sitter i arbetsstol eller rullstol behöver komma in under diskbänk för att laga mat eller diska. Det behövs bänkspis och ugn. Höj och sänkbara ovanskåp för att nå porslin.
Personer med inkontinensbesvär har behov av tvättmaskin och torktumlare i bostaden. För den person som behöver hjälp på toa krävs plats för personal vid såväl toastol som i dusch. Det är för trångt som det byggs idag vilket får som följd att vårdpersonalen skadar sina ryggar.
I sovrummet bör det finnas plats för dubbelsäng, lift och rullstol.
Alla bostadshus har idag porttelefon vilket ställer till med en hel del problem. Den som sitter i rullstol har svårt att nå telefonen. Den som hör dåligt vet inte att det ringer eller kan höra vem det är. Ringsignalen kan göras med blinkande lampor. En display som kunde visat att ex. kalle kommer på besök hade löst problemet.
Förhoppningsvis är hindren vid lägenhetsdörren lösta så att person med rollator eller rullstol kan ta sig över tröskeln ut till trapphuset och hissen. Denna behöver vara kontrastmarkerad, automatisk dörröppning, knappsatsen så att rörelsehindrade och synskadade kan välja våning. Röst som talar om var hissen stannar eller markering för den hörselskadade.
Kontrasterande källardörrar med automatisk dörröppning och utan trösklar är ett måste. Soprum med kärl nåbara för den som sitter i rullstol eftersom källsortering är viktigt. Tydlig skrift och punktskrift för synskadade så soporna hamnar rätt.
För färden ut ur bostadshuset krävs automatisk dörröppning utan trösklar för personer med rollator eller rullstol. Kontrastmarkerade dörr och glasrutor för synskadade.
Väl utkomna krävs fast slät underlag i trottoaren för såväl rörelsehindrad som synskadad, som dessutom behöver taktila stråk att följa med käppen.
För att komma från ett kvarter till ett annat krävs det övergångsställen. Dessa måste vara utformade så att de kan betjäna rörelsehindrade, synskadade och personer med kognitiv funktionsnedsättning. Det vill säga 0-kantdel för rörelsehindrade, taktilmarkering, sebraränder, ticksignaler och Härgårmanskyltenför synskadade, som även är viktig för de med kognitiv funktionsnedsättning.
När man kommit så långt krävs det att offentliga lokaler är tillgängliga, det vill säga utan hinder, utan trösklar och trappsteg, med kontrastmarkeringar, ledstänger m.m.
TV-program textade och syntolkade för hörsel- och synskadade.
Teaterlokaler med hörselslinga eller andra hörselhjälpmedel för hörselskadade. Skådespel och föredrag kan behövas tecken- och syntolkas.
Offentliga platser med fast slätt underlag och taktila stråk för synskadade.
Ja det behövs många olika sorters hjälp för att personer med funktionsnedsättningar ska bli delaktiga i samhället och få samma värde och rättigheter som ännu icke funktionsnedsatta.
Av: Kjell Winberg den 2009-03-20
För integrationens skull!
Integrationsminister Nyamko Sabuni (Fp) säger bland annat: I Sverige präglas 156 bostadsområden av utanförskap. Integrationsministern och partisekreteraren Erik Ullenhag fortsätter : Integration och utanförskap sammankopplas ofta med arbete, språk och utbildning med argumentet att dessa är avgörande för att påskynda etableringen i samhället… Alltför sällan diskuteras hur stadsmiljön samverkar med segregationen… Hur våra städer är planerade och fysiskt utformade… Det är dags för ett grundligt omtag av den svenska stadsplaneringen.
Denna länk leder till artikeln i DN
Min kommentar: Deras uttalande gäller naturligtvis inte funktionshindrade personer utan nysvenskarnas situation. MEN det är ju så här det är för funktionsnedsatta personer. Integrationen är dålig. Utanförskapet stort. Få erhåller ett arbete. Språket många gånger hämmat på grund av funktionsnedsättningen och en för dålig rehabilitering. Få har högre utbildning. Fysiskt är Sverige (alltså mer än 156 bostadsområden) inte planerat för rörelsehindrade, synskadade, hörselskadade eller kognitivt funktionsnedsatta. Det är dags för ett grundligt omtag av den svenska planeringen!
Av: Kjell Winberg den 2009-03-08
Desperationen ökar!
Nu har det gått mer än två månader sedan vi (jag, min son och två goda vänner) rekommenderade partiledarna och två statsråd att ta tillfället i akt och förvandla Sverige till ett samhälle för alla. Det skulle ge en massa människor arbete.
Ingen har hört av sig! Betyder vi som väljare bara något vart fjärde år då de vill att vi ska rösta in dem till feta löner?
Vi skrev även till statsvetenskapliga institutionen i Lund för att veta något om blankröstning eller att vägra gå till valurnorna. Ännu har inget svar från någon statsvetare kommit.
Vår desperation ökar för varje dag och vi blir mer och mer övertygade om att människor med funktionsnedsättningar inte har lika värde eller rättigheter som andra. Detta strider mot svensk grundlag, demokrati, och mänskliga rättigheter med flera andra konventioner.
Vi är många som känner oss maktlösa!
Av: Kjell Winberg den 2009-02-12
Nu är det sagt.
När Lilian och Hans Persson i Halmstad gick en runda i stan tillsammans med Västnytt för att visa hur otillgänglig staden är för rullister sa en av stadens politiker att ”de är väl medvetna om att enkelt avhjälpta hinder ska vara färdiga fram till utgången av 2010”.
Min kommentar: Tyvärr vet ingen med säkerhet vad som är ett enkelt avhjälpt hinder.
Han erkände att ”de måste inventera bättre vad som återstår att göra den tid som är kvar”.
Min kommentar: Enligt jurist på Boverket skulle enkelt avhjälpt hinder omedelbart avhjälpas efter den 31 maj 2000 då ”Från patient till medborgare” gick igenom i riksdagen och regeringen som ansåg att senast vid 2010 års utgång skulle Sverige vara tillgängligt.
Halmstads politikern fortsätter: ”det som har kärvat till det nu är att vi har fått mindre ekonomiska medel på grund av minskade skatteintäkter och all oro i den finansiella världen”.
Min kommentar: Denna politiker är säkert inte ensam om dessa tankar men de borde skämmas över att de inte börjat ändringsarbetet den 1 juni 2000 utan väntar tills det är 1½ år kvar före slutdatum och nu skyller på dålig ekonomi.
Politikern säger även att: ”Vi har den målsättningen men det är inte säkert att vi når ända fram – men vi strävar dit” det vill säga mot ett tillgängligt samhälle.
Min kommentar: Politiker tycks inte veta funktionshindrades behov. Behovet av tillgänglighet är mycket stort och på den korta tid som återstår hinner de aldrig göra samhället tillgängligt. Det är ytterst beklagligt för detta visar att alla människor inte har lika värde och rättigheter.
Av det jag upptäckte när jag såg filmen är avsaknad av kontrastmarkeringar för synskadade, inga 0-kanter för rullister och en otrolig mängd huggen sten vilket är en fasa för dem med rullstol eller rollator. Dessutom avråder Boverket sådan beläggning.
Denna länk leder till filmen.
Av: Kjell Winberg den 2009-01-22
Folkets representanter?
FN:s ratificerade konventioner är inte svensk lag och beslutande tjänstemän har svensk lag att rätta sig efter.
När man ratificerat en konvention ska landets lagar vara i överensstämmelse med konventionen. Departementtjänstemän skriver lagtexterna som riksdagspolitikerna sedan ska besluta. Andra tjänstemän ska sedan följa lagarna när de ska fatta beslut.
Inom olika oråden fattas idag allt mera cyniska beslut. Beslut som allt fler svenskar protesterar emot.
De folkvalda politikerna tiger. Är de då svenska folkets representanter?
Av: Kjell Winberg den 2009-01-11
Gjorde Abraham rätt?
Abraham upplevde att Gud talade till honom och bad honom föra sitt folk från Babylon till det Förlovade landet, Israel. De som bodde där kördes bort och säkert med våld, dödande och lemlästande.
Genom årtusendens lopp har samma barbari böljande mellan freds- och krigsperioder ägt rum fram till nutid. De som dör lider inte mer men väl de som sårats, lemlästats eller familjmedlemmar som får ta hand om de lemlästade som inte längre kan ta hand om sig själva. Ett djävulskt liv återstår för dessa helt oskyldiga. Ett liv med fruktansvärda smärtor, att kanske inte kunna försörja sig, att kanske inte kunna bilda familj som är de flesta människors önskan, att i kanske 50 års tid känna att de bara är till belastning för den övriga familjen. De kanske får höra att det är Guds straff.
Liknande händelser äger rum lite varstans på vår jord. Precis som om sjukdom och oförutsägbara olyckor inte vore nog.
Vi har bara en jord att leva på. Möjligheterna till ett värdigt liv för alla finns. Men vissa människor och ledare tycks tro sig vara förmer än andra fast de skrivit under FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, om att ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”.
Religiösa fanatiker är livsfarliga och de finns i alla länder! Måtte de ta sitt förnuft tillfånga och älska sin nästa som sig själva!
Av: Kjell Winberg den 2008-10-04
Funktionshindrad på sjukhus.
Att ligga på sjukhus med särskilda behov.
Det är inte ofta min son, Mats, behöver sjukhusvård men då han behöver måste han ligga i en dubbelsäng på grund av sin spasticitet. Det brukar lösa sig genom att man sätter två sängar tillsammans. Denna möjlighet fanns inte så han fick bo hemma och köra till sjukhuset varje morgon för utredning. En utredning som närmast gav svar på att de inte kunde hjälpa honom.
Under 25 års tid fick han sjukgymnastik, värme och klassisk massage, logopedhjälp samt varmt bubbelbad från en månad upp till tre månader varje år på Sommarsol i Vejbystrand, Skåne. Sedan 1994 har Region Skåne inte längre givit honom denna möjlighet.
Vuxenhabiliteringen liksom Rehabkliniken på Södra Sjukhuset i Ängelholm har inte de resurser Sommarsol har. Rehabkliniken kan huvudsakligen ge honom medicin mot hans spasticitet vilken inte förminskar spasticiteten utan ger honom, som biverkning, stor trötthet och huvudvärk. Detta accepterar inte Mats. Han vill inte bli sämre utan bli av med värk i nacke, axlar och rygg. Detta har Sommarsol med sin behandling under 25 års tid lyckats med och dessutom utan negativa biverkningar.
Att själv betala en månads behandling på Sommarsol skulle kosta ca 70.000 kronor under förutsättning att han har med sina personliga assitenter. En kostnad som är omöjligt för den som aldrig fått chansen eller kunnat arbeta.
Om han haft regiondirektörens lön, som pension, då skulle han gladeligen kunnat vara flera månader per år på Sommarsol och dessutom vistas vintertid i varmare klimat.
Läs mer och se bilder under Kan bli bättre, ”Dåligt med plats!”, ”Brist på kreativt tänkande!” och ”Stor kunskapsbrist!”.
Av: Kjell Winberg den 2008-08-27
Äldre stadsmiljöer ej bra!
Allt för många städer med äldre bebyggelse vill behålla dessa otillgängliga stadsdelar utan att göra dem tillgängliga. Det går att förändra om bara viljan och tillräckligt kreativt tänkande finns. Se under Bra på min hemsida där Turism för alla visar en bild från Rheinsburg, Tyskland.
I Sydsvenskan står tisdagen den 1 juli 2008 en trevlig dikt om svårigheten för rollatister.
Dikt om vådan med gatsten och rullator
Kör försiktigt alla tanter
Kolla trottoarens kanter
Trottoarer som klätts i platta
Gör det lättare att ratta
Studenter på cykel tror han har
En egen fil på trottoaren
Gatstenar, högst pittoreska
Upplevs stundom som groteska
Sten på snedden utgör trubbel
Det finns risk för farligt snubbel
Lund en stad med bilfritt centrum
Sjukhus har med benbrottsväntrum.
Gulli Lindfors
Av: Kjell Winberg den 2008-08-25
Höstens budget.
Nu är det dags för regeringen att framlägga höstens budget. Finansminister Anders Borg säger:
”- Regeringen kommer i höstens budget att presentera tre reformpaket för jobb och företagande, välfärd, samt framtidssatsningar. Det handlar bland annat om skattelättnader för hushåll och företag, om att öka resurserna till vård och omsorg och om att satsa på infrastruktur, utbildning och forskning samt klimat, säger Anders Borg.”
Man kan fråga sig för vem välfärden är tänkt för med tanke på alla rykten om nedskärningar bland annat för personer med LSS?
Denna länk leder till pressmeddelandet.
Av: Kjell Winberg den 2008-08-23
Partiledaren som utmärker sig.
Den som läst lite om vad som hänt på min hemsida har inte kunnat undgå när det gäller politiker. Att det är en person som utmärker sig nämligen Lars Ohly, vänsterpartiet.
Det började den 17 december 2007, se skrivelser, då Stefan Storeni och jag skrev ett brev till de 7 olika partiledarna i riksdagen. Endast EN svarade nämligen Lars Ohly som dessutom sände sitt partis handlingsprogram för personer med funktionshinder. Ett program som står helt i överensstämmelse med handikapporganisationerna.
Hitintills är Vänsterpartiet det enda parti i Sverige, som ställer sig bakom ”Marschen för tillgänglighet”.
I Almedalen var han den ende som på verkligt allvar talade om att otillgänglighet är diskriminering dessutom visade han upp förbudsskylten, ”Ej för personer med funktionsnedsättning”, som DHR delade ut samtidigt som han sa att han hoppas slippa se sådana skyltar i Sverige. Samhället ska vara till för alla.
Hur kommer detta sig?
Beror det på att partiet är ett litet parti som knappast själva kommer till makten?
Beror det på deras ideologi?
Har Lars Ohly en personlig känsla för alla människors lika värde och rättigheter, som han lyckats implantera i partistyrelsen?
Jag vet inte. Men såväl Stefan Storeni som jag själv blev förvånade men naturligtvis glada över att EN partiledare reagerade på vår skrivelse och dessutom positivt. Ingen av oss har röstat på vänsterpartiet.
Av: Kjell Winberg den 2008-08-18
Spår för resten av livet.
I samband med att jag åhörde Allan Nilssons berättelse på mässan om ”Tillgänglighet utan fördomar”, hur han behandlats av samhället på grund av hans läs- och skrivsvårigheter gick mina tankar tillbaka till min egen barndom.
Jag har aldrig tidigare nedtecknat detta förrän nu:
När jag 1941, som sjuåring, skulle börja skolan hade jag redan mobbats, kallades för tösen vilket var mycket kränkande.
Efter 2:dra klass på Södervärnsskolan i Malmö ansågs jag inte klok nog att gå i en normalklass varför jag förflyttades till Sofielundsskolan och en B-klass, som var en enklare form till lärande. De ämne jag var bäst i var att sjunga och rita.
För att far och mor skulle bli lite fria och för att jag och min yngre bror skulle ha någonting att göra på fritiden ville far att vi skulle försöka komma med i barnkören i Folket Park. Jag mottogs med öppna armar kapellmästaren hade aldrig hört någon tolka ”Sov du lilla vide ung” som jag, min bror var för ung. Jag var strålande glad över att få stå längst bak i kören.
Efter en föreställning en söndag eftermiddag kallade regissören till samling bakom scenen. Han sa: ”Alla som går i B-klass räck upp en hand.”. Med darrande händer räckte ett antal barn upp sina händer – men inte jag. Jag stod nonchalant lutad mot en scendekoration. ”Men du då Kjell?”, ”Jag, av vilken anledning då?”. Jag hörde inte mer av detta.
Mitt självförtroende ökade långsamt vilket slutade med att jag skulle sjunga solot i Mozarts vaggsång med koloratur samt ha hela kören bakom mig.
En kväll när jag kom till repetition sa kapellmästaren: ”Kommer du Kjell!” ”Så klart annars blir det ju ingenting.”. ”Du får inte komma in, polisen förbjuder mig.”.
Storgråtande gick jag hem frågande varför man gjorde så mot mig.
Följande söndag skulle vi spela ”Prinsessan bortskämd” på Intima Teater min far följde med mig dit. Vid sceningången blev vi stoppade. ”Kjell får inte komma in, det har polisen sagt.”. Min far sa: ”Om Kjell nu inte får sjunga i kören då kan han väl få sitta i salongen och höra på de andra barnen.”. Nej, inte ens det fick jag.
Högutbildade inom såväl skola, kommun, polis, ja kanske fler hade fattat beslut över ett barn som vare sig föräldrar eller barn fått veta. Vedervärdigt men vad värre är att sådant förekommer än idag i Sverige.
Finns det någon som minns att ni varit med om detsamma, så tag kontakt med mig. Jag skulle gärna vilja veta om det påverkat ditt fortsatta liv. Jag anser att det varit inkörsporten för mig att ställa mig på de utslagnas sida och som nu i slutändan av livet lett till min hemsida.
Av: Kjell Winberg den 2008-08-14
Inget land på planeten Tellus!
Inget land anser sig ha råd med barn, gamla, sjuka eller funktionshindrade personer. Om någon hjälp och stöd ges är den oftast mycket bristfällig och visar klart att alla människor inte har lika värde och rättigheter. Trots att alla länder ratificerat FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
I alla länder föds en liten grupp med funktionshinder däremot är antalet mycket större som under livets gång förlorat sina funktioner genom sjukdom eller olyckshändelser. Värre är att många drabbas, helt onödigt, av funktionshinder och djävulska lidande när maktgalna ledare med storhetsvansinne startar krig. Detta trots uttalanden om att vara demokratier eller tro på någon av Tellus stora religioner.
Världens folk måste börja reagera mot detta vansinne!
Av: Kjell Winberg den 2008-08-05
Att det ska vara så svårt?!
I Boverkets idébok ”Enklare utan hinder”, sidan 4, står bland annat:
•I föreskriften anges att de ekonomiska konsekvenserna inte får bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren och näringsidkaren.
•I ett allmänt råd sägs det också att mindre näringsidkares verksamhet inte får äventyras. Det här bygger på skrivningar i förarbetena till lagstiftningen.
Ett hinder kan vara enkelt att avhjälpa i en situation, men inte nödvändigtvis i en annan. I vissa fall, som vid butiksgator i centrum, kan dessutom kommun och fastighetsägare göra arbetet tillsammans. Ibland kan det bli aktuellt att prioritera mellan olika åtgärder. I första hand bör då sådana åtgärder prioriteras som har stor nytta för många människor. Installationen av dörröppnare kan vara en rimlig åtgärd vid entrédörren till en bank eller en välbesökt butik. Men det är kanske inte rimligt i ett litet skomakeri med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna.”
En installation av dörröppnare kostar ca 15.000 kronor med radar öppning, som näringsidkaren kan dra av i sin deklaration. Om detta räknas som allt för betungande då borde staten gå in och hjälpa dessa små näringsidkare ifall man verkligen vill ha ett samhälle för alla.
Större ändringar och kanske omöjliga fall då borde fastighetsägaren, när en näringsidkare upphör med sin verksamhet inte få hyras ut igen, som offentlig lokal. Fastighetsägaren får då tänka ut andra lösningar för sin verksamhet.
Tänk att det ska vara så svårt att göra Sverige tillgängligt alla dess medborgare!
Av: Kjell Winberg den 2008-07-08
Vad tror svenskarna på?
Hur vill svenska folket ha Sverige och vad tror de egentligen på?
Sedan 1000 år räknas Sverige som ett kristet land. Är svenskarna kristna? Vad innebär det att vara kristen?
Det borde ju vara Jesu ord som är riktmärket – eller?
Markus 12:28-31, om det största budet, Matteus 25:31-40, som avslutas med ’ Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa som är mina minsta bröder, det har ni gjort för mig’ eller Matteus 7:15-21, som avslutas med orden ’utan bara de som gör min himmelske faders vilja.’
Generellt sett är kyrkor, kapell och kyrkogårdar otillgängliga för exempelvis personer i rullstol. Då har man inte tagit till sig Jesu ord.
Inte heller när de så kallat kristna svenskarna formar undervisningen för barn med särskilda behov, kommunikation, information eller tillgängligheten till offentliga lokaler och platser. De formar ett samhälle för friska med alla sinnen i god kondition – alltså i strid med Jesu ord.
Om man inte tagit till sig dessa grundläggande Jesu ord – kan man då kallas kristen?
Näst störst av allt är: att älska sin nästa som sig själv. Grundläggande i alla de stora religionerna ändå ser hela den mänskliga världen ut som den gör.
Samma gäller tron på demokrati, Mänskliga Rättigheter etc. Därför blir min slutsats: Få är de som tror på det de säges tro på.
Av: Kjell Winberg den 2008-06-30
Serviceavgift för elrullstolar!
På alla områden blir det nu dyrare för den som är gravt funktionshindrad.
Enklare hjälpmedel får brukaren själv bekosta. Många kommuner tar en avgift för andra typer av hjälpmedel. Däck och lagningar får man själv bekosta.
Nu senast har exempelvis Region Skåne beslutat om en årlig serviceavgift på 500 kronor för elektriska rullstolar. Faktura skickas ut i oktober.
Det verkar som beslutsfattarna tror att funktionsnedsatta älskar att ha sina funktionsnedsättningar. Det blir dyrt att vara gravt funktionshindrad!
Höjs pensionen?
Av: Kjell Winberg den 2008-06-28
Färdtjänst i Hörby kommun.
Läser i Lokaltidningen för Mellanskåne onsdagen den 25 juni 2008 om nya regler för Färdtjänsten i Hörby kommun från och med 1 juli.
”Hur mycket varje resa kommer att kosta beror på hur många intervaller man kommer att passera under resan. Billigast, 24 kronor, blir det för den som reser åtta kilometer som mest. Maxpriset är 170 kronor. Färdtjänstområdet omfattar Skåne och kommunerna som gränsar till Skåne.”
För dig som kan åka med den Allmänna kollektivtrafiken betalar du högst 87 kronor, med rabattkort 69:60.
Vilken skillnad i pris för den som måste resa med Färdtjänst, men så kallas den ju också för Särskild kollektivtrafik. Det ska gudarna veta att den är särskild.
Av: Kjell Winberg den 2008-06-17
Mänskliga Rättigheter, 60 år!
Sextio år har gått sedan Sverige ratificerade FN:s förklaring om de Mänskliga Rättigheterna.
Först nu kommer en skrift som ska lära kommunala tjänstemän vad MR innebär för deras kommunala uppdrag.
Jag menar att ingen offentligt anställd eller någon som påtar sig politiska uppdrag skulle få agera med mindre än att man är väl insatt i de Mänskliga Rättigheterna.
När kommer liknande upplysning för andra offentligt anställda och för politiker på alla nivåer?
Av: Kjell Winberg den 2008-06-10
Riksdagen fattar beslut.
Regioner och kommuners dåliga ageranden för tillgänglighet visar tydligt att våra politiker, i region, kommuner och deras vägledande tjänstemän inte tycks förstå vad det innebär att dagligen kränkas som medborgare. Deras kreativa förmåga till att försöka sätta sig in i funktionsnedsatta personers situation tycks vara minimal.
Det återstår bara att hoppas att de själva snarast mister stora delar av sin talförmåga, syn, hörsel eller rörelseförmåga – åtminstone för en tio års tid så de med egen erfarenhet vet hur det är att dagligen kränkas som människa - alla vackra ord till trots.
Av: Kjell Winberg den 2008-06-10
Lika värda?
På min fråga ”Är alla människor lika värda” har flertalet svarat ja.
Så står det visserligen skrivet i vår grundlag, FN:s förklaring om de Mänskliga Rättigheterna och i riksdagens demokratiförklaring.
Men verkligheten talar, som jag upplever det, ett helt annat språk. Att vid flertal tillfällen dagligen kränkas på grund av otillgänglighet är det ett bevis på människors lika värde?
Av: Kjell Winberg den 2008-06-02
Människosyn
Vad är det för människosyn som råder i Sverige?
Väl hemkommen från Marscherna för tillgänglighet läser jag i SkD 2008-05-26 om en grabb som först efter sju år i skolan fått konstaterat att han lider av dyskalkyli, sifferblindhet vilket orsakat honom mycket stora problem med matematiken där två + två förblir en utmaning. Varför behöva vänta så länge för att få utrett varför han ej kunnat förstå matematiken. Han kom till en logoped och nu har undervisningen fått läggas om och först i julas fick han sitt första godkända betyg i matte.
Jag har tidigare läst om dyslektiker, som ej fått den hjälp de behövt, elever som slas ut redan som barn.
Läser 2008-05-31 där Region Skåne inte kan ge synskadade information via e-post. Man hänvisar till sekretesslagen. De flesta gravt synskadade har talmaskin kopplat till datorn vilket gör att de själva kan ta del av meddelanden.
Läser på annat ställe om en gravt hjärnskadad ung man, som tidigare haft personlig assistans dygnets alla timmar men som nu av Försäkringskassan fråntagits sin assistans därför han kan äta själv. Vad han stoppar i munnen eller varifrån, om det är från tallriken eller soppåsen bryr FK sig inte om. All annan hjälp han behöver för att kunna leva ett värdigt mänskligt liv efter en svår trafikolycka tycks man inte bry sig om.
När jag läser om dylika händelser undrar jag hur det står till med beslutsfattare i ett land som påstår sig vara kristet sedan 1000 år.
Ett folk som säges tro på demokrati och med en grundlag som talar om allas lika värde och rättigheter. Ett land som drivit och ratificerat FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Det är med avsky jag läser hur beslutsfattare behandlar medmänniskor – det kunde ju vara de själva som behövt samhället stöd. Ingen av oss har någon garantisedel för att livet igenom få vara friska eller aldrig drabbas av svåra olyckor.
Av: Kjell Winberg den 2008-05-01
Otillgängligt mellan 70-90%!
”För att få en översikt över nuläget har HSO Skåne gått ut med en enkel enkät, via
mail, med fem olika frågor.
Fråga 1: Har kommunen inventerat offentliga miljöer avseende enkelt avhjälpta
hinder?
Fråga 2: Har kommunen inventerat egna fastigheter avseende enkelt avhjälpta
hinder?
Fråga 3: Har kommunen informerat privata fastighetsägare?
Fråga 4: Har kommunen budgeterat för åtgärdande av enkelt avhjälpta hinder.
Fråga 5: Har kommunen gjort en plan för åtgärdandet av enkelt avhjäpta hinder?
HSO Skåne rapport 2008:1”
Denna länk leder till rapporten.
Jag anser HSO har gått fel väg genom att sända en enkät till kommunerna eftersom man inte får ärliga svar. De som svarat nej på frågorna ligger sanningen närmast.
Såväl politiker som tjänstemän tycks inte leva i samma samhälle som personer med funktionsnedsättningar och deras anhöriga. Vi vet att mellan 70 – 90 procent av offentliga lokaler som offentliga platser är otillgängliga. Att samhällsinformation inte når fram till flera personer med olika funktionsnedsättningar.
I ”Från patient till medborgare” kan man bland annat läsa: ”Det är inte ovanligt att funktionshinder i första hand förknippas med personer som är rullstolsburna, synskadade eller har andra synliga funktionshinder. Men personer med osynliga funktionshinder som är mer dolda för omgivningen omfattas på samma sätt som andra av de nationella målen för handikappolitiken. Det innebär att personer med t.ex. läs- och skrivsvårigheter ska kunna få del av samhällsinformation. Tillgänglighet till lokaler och verksamhet kan betyda att allergiker får ökade möjligheter att röra sig fritt i olika miljöer. Frågor om bemötande har stor betydelse för t.ex. personer med psykiskt funktionshinder liksom för mag- och tarmsjuka, njursjuka, hjärtsjuka och andra med kroniska sjukdomar.”
Är det följande text från www.boverket , om nyttan av åtgärden och orimligt betungande, som fördröjer?:
”När är ett hinder enkelt att avhjälpa?
Med enkelt avhjälpta hinder avses sådana hinder som med hänsyn till nyttan av åtgärden och förutsättningarna på platsen kan anses rimliga att avhjälpa. De ekonomiska konsekvenserna får inte bli orimligt betungande för fastighetsägaren, lokalhållaren eller näringsidkaren. Föreskrifterna gäller om de hinder som ska undanröjas är enkelt att avhjälpa.”
Av: Kjell Winberg den 2008-03-18
Kostens betydelse för hälsan
Läser återigen om att den vegetariska eller veganska kosten har sin betydelse för olika sjukdomstillstånd som ger funktionsnedsättningar.
Reumatiker mår bättre
Reumatiker skulle må bättre av vegankost d.v.s. utesluta kött, mjölkprodukter och bröd. Dessutom skulle risken för hjärt-kärlsjukdomar minska.
48 års erfarenhet
Det är för många en stor kostomläggning. Personligen har jag 48 års erfarenhet av vegankost och som lekmannarådgivare. Under mina år har jag mött många som inte ansett sig kunna leva så strikt.
Ät rätt för din blodgrupp
År 2000 kom ett nytt tänkande till Sverige, nämligen att leva utifrån sin blodgruppstillhörighet. Ett levnadssätt som givit många ett bättre hälsotillstånd. Jag har blodgrupp A och själv korrigerat mitt veganska levnadssätt sedan 2002 och mår än bättre.
Känn dig själv
Alla teorier till trots så måste var och en känna efter vilket som slutligen är bäst för en själv.
Av: Kjell Winberg den 2008-03-08
Skälig levnadsnivå.
Ofta står i lagtexter ”skälig levnadsnivå”. Vad är en skälig levnadsnivå?
Är det skälig levnadsnivå när man exempelvis på grund av rörelsehinder mister sina gamla vänner därför att man inte kan besöka dem då trappor hindrar?
Att man som hörselskadad inte kan uppfatta om någon svarar då man ringt på porttelefonen eller som synskadad inte kan se och trycka koden?
Dessa personer kan oftast inte resa med den allmänna kollektivtrafiken och dessutom nekas de alltför ofta färdtjänst, som är viktigt för att exempelvis kunna inhandla mat?
Detta är ett axplock av många olika orsaker till att man inte blir delaktig och jämlik i samhället och därmed inte lika värdefull som människa.
Av: Kjell Winberg den 2008-03-08
Parkeringstillstånd
Många personer med rörelsehinder får inte parkeringstillstånd därför de tror sig kunna gå 200 meter. Ibland tror deras läkare det. Det är inte förmågan att kunna gå som avgör om man kan ta sig in eller ur sin bil utan kroppens dåliga rörelseförmåga, som gör det omöjligt på vanliga parkeringsplatser. Särskilt som rullist eller rollatist.
Egen bil men kan inte köra.
Likaledes får de funktionshindrade med egen bil men som inte kan köra sin bil något parkeringstillstånd. Detta utsätter deras anhöriga och vänner för stora problem vilket får till följd att de funktionshindrade ofta får stanna hemma. De flesta med rörelsehinder är 65 år och däröver.
De stora varuhusen.
När det gäller de stora varuhusen är deras parkeringsplatser i flesta fall privata. Här vill jag upplysa alla de som av kommunerna inte får parkeringstillstånd, att tala med varuhuscheferna så ordnar de möjlighet för er att parkera på deras handikapplatser, så gör exempelvis Bilema (City Gross) i Höör.
Tänk om!
Såväl Vägverket som De Handikappades Riksförbund, DHR, bör tänka om. De får inte göra livet svårare för dem som redan har det svårt!!!
Av: Kjell Winberg den 2008-03-08
En fullkomlig felsyn!
Vägverkets tjänstemän anser att övergångställen inger en falsk trygghet och anser att gående måste se sig för. Detta har kommunernas ansvariga anammat och tar därför bort befintliga övergångställen eller gör passager.
Bra för många!
När bilisten ser sebraränderna och Härgårmanskylten vet denne att man ska iaktta försiktighet.
Skylten, de vita strecken och kontrastmarkeringar är dessutom behjälpliga för kognitivt funktionshindrade (personer med inlärningssvårigheter) och synskadade om stolpen placeras rätt. Övergångsställe ska dessutom vara med en 0-kantsdel för rörelsehindrade men används även med fördel av barnvagnar, shoppingvagnar, resväskor.
Absolut nödvändigt!
För personer med ovan nämnda funktionsnedsättningar är det ett absolut måste med övergångställe för att kunna vara delaktiga och jämlika i samhället.
Av: Kjell Winberg den 2008-03-08
FN:s förklaring om MR
Alla länders regeringar har ratificerat FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och de ska därmed leva upp till förklaringarna, vilket inget lands regering eller parlament gör.
Vart tar idealen vägen?
Vuxenvärlden visar tydligt vad den går för! Ungdomens livsideal försvinner med åren och penninghunger och makt över andra tar över och det oavsett vad man säger sig tro på.
Det man verkligen, i djupet av sitt innersta tror på, det lever man upp till!
Styrs av gycklare?
Eftersom Sverige (världen) ser ut som den gör blir min slutsats att människor styrs av gycklande personer och det oavsett om man anses vara för demokrati.
Av: Kjell Winberg den 2008-03-03
Omskärelse
Läser i SkD om manlig omskärelse där utförande läkaren tagit bort för mycket förhud vilket enligt expertutlåtande av docent Nils Wåhlin kan medföra livslångt lidande. Hur kan det då bli när klåpare utför ingreppet?
Kränkande behandling
Jag har svårt att förstå hur människor idag kan hålla på med omskärelse en kränkande behandlingar av en medmänniska som kan ge personen en livslång funktionsnedsättning.
Vad är meningen?
Långt före det Abraham fick uppmaningen av Gud att omskära såväl sig själv som alla sina söner hade det i Egypten förekommit omskärelse av någon anledning. Utav de abrahamitiska religionerna är det i skrift bara judarna som ska omskära pojkarna på sin åttonde levnadsdag. För de kristna säger Paulus att det är hjärtats omvändelse och inte ett yttre tecken som visar närheten till Gud. Mohammed lär inte ha sagt något därom och ändå förekommer denna mänskliga kränkning.
Finns Gud?
Om det nu finns en Gud som talar till vissa personer då borde det ju vara lika för de abrahamitiska religionerna, judendom, kristendom och islam. Eller har Gud en mening därmed som ingen tycks förstå?
Att höra röster anses inom psykiatrin vara ett sjuk-ligt fenomen. Är det sjuka personer som blivit grun-dare av religionerna?
Religionernas ursprung
Än mera märkligt är det att i hela detta område från Kina fram till Egypten har alla jordens stora religioner haft sitt ursprung, som i sin absoluta grund är kärlek till såväl människor, som djur och planeten i stort. Ändå har beteendet genom årtusenden fram till idag varit raka motsatsen. För mig är det otroligt okunnigt att bete sig så ovärdigt gentemot alltet och ett absolut brott mot Gud – om Gud nu fungerar så som de abrahamitiska religionerna anser.
Av: Kjell Winberg den 2008-02-21
Anpassa kollektivtrafiken!
Anpassade bussar
Läser om att funktionshindrade kommer i kläm när bussarna handikappanpassas. Visst blir det så.
Man kan inte ta människor med funktionsned-sättningar i en klump. En del kommer att kunna resa med den allmänna kollektivtrafiken när den handikappanpassas medan andra aldrig kommer att kunna resa utan färdtjänst. Okunniga handläggare gör livet mycket svårt för en del funktionshindrade. Tänk att det ska vara så svårt att vara empatisk och sätta sig in i andra människors livssituation eller är det kostnaderna som spökar?
Skälig levnadsnivå
Ofta står i lagtexter ”skälig levnadsnivå”. Vad är en skälig levnadsnivå? Är det skälig levnadsnivå när man exempelvis på grund av rörelsehinder mister sina gamla vänner därför att man inte kan besöka dem eftersom trappor hindrar. Att man som hörsel-skadad inte kan uppfatta om någon svarar då man ringt på porttelefonen eller som synskadad inte kan se och trycka koden. Dessa personer kan oftast inte resa med den allmänna kollektivtrafiken och dess-utom nekas de alltför ofta färdtjänst för att exempelvis kunna inhandla mat?
Detta är ett axplock av många olika orsaker till att man inte blir delaktig och jämlik i samhället och därmed inte lika värdefull som människa.
Av: h runesson den 2008-04-01
Replik: Anpassa kollektivtrafiken!
Jag tycker att så många som möjligt ska kunna åka buss. För att det ska bli bättre tror jag att fler, både rullandes och gåendes, måste utnyttjar bussarna mer. (Man ser ganska många tomma bussar...) Jag tror det är mer realistiskt att förvänta sig förbättringar om behovet blir tydligare.
Av: Kjell Winberg den 2008-04-16
Replik: Anpassa kollektivtrafiken!
Välkommen h runesson till min hemsida.
Du har säkert rätt i att fler borde åka buss så att behovet blir tydligare.
För rullister, rollatister och synskadade är det även problem vid hållplatserna eftersom alla inte är tillgängliga och då avstår man från att åka även om bussen skulle vara tillgängliggjord.
Av: Kjell Winberg den 2008-02-21
Elöverkänslighet
Föredrag i Höör
En stor annons i bland annat SkD förde mig till föredrag om elöverkänslighet i Höör. Jag blev chockad när jag såg flera av de drabbade medlem-marna. En del numera så känsliga att armbandsur och bilnycklar innehållande batteri måste avskärmas med aluminiumfolie för att vissa medlemmar över-huvud skulle kunna åhöra föreläsningarna.
Världsledande forskare
Allt fler världsledande forskare visar på farorna med de höga frekvenserna. Redan vid 1000 MHz ökar oroande antalet sjukskrivningar med ”oförklarliga” sjukdomsorsaker. 3G-nätet ligger kring 3000 MHz och allt fler trådlösa enheter ligger än högre och ökningstakten är enorm.
Experiment
En forskare hade gjort experiment med befruktade hönsägg. Ägg som utsattes för strålningen från en mobiltelefon 10 cm från äggen där kläcktes endast 25% medan de som inte utsattes för strålning låg kläckningsfrekvensen på 87%.
Sjukdomar har ökat
Flera av åhörarna oroade sig för de unga genera-tionerna, som dagligen använder nära intill sina kroppar dator, mobiltelefon osv. Många svåra sjuk-domar har ökat lavinartat i samma takt som tråd-lösa enheter sett dagens ljus. Samtidigt visar myn-digheter ointresse och de få politiker som önskar göra något får inget gehör och de drabbade oftast ingen hjälp av såväl landsting som kommuner.
Vart är vi på väg?!
|
|
|
Innehåll på den här sidan:
|
|
|